Aftonbladet – 23 december 1858, sida 1

det sista förtviflade försöket att lösslita sina armar, som. de höllo på att binda på ryggen, då någonting med den ögonblickliga glansen af en blixt syntes utstråla från honom samt lysa och försvinna. Knappast var Mikael öfver mannad och bortförd — icke utom slottet, kanske af fruktan för de talrika poster, som der vaktade eller aflöste hvarandra, utan genom en ödslig hvalfgång i den kungliga borgens obebodda del, hvilken tycktes vara röfrarne väl bekant. — innan han kastade sig ner och begynte trefva af alla krafter efter den lilla lysande kropp han sett försvinna, Ändtligen fann han något, till hälften nedtryckt i det fuktiga jordgolfvet; hvilket han efter något befingrande fann vara en ring, med infattning af en ganska stor sten. Det var konungens dyrbara gåfva, som under kämpen fallit Mikael ur fickan. Så fort han be-. mäktigat sig detta fynd, vände han åter sina tankar till Mikael, och seende blindlyktans sken skymta långt bort i hvalfvet, tills det på en gång försvann, gjorde han den uträkningen att röfrarne måste vikit om ett hörn, hvarföre han sprang framåt, så fort han i mörkret det vågade, tills han på en gång kände ett djup öppna sig för sina fötter. Lyckligtvis fick han, i det han i fallet famlade med armarne fatt uti något som tyektes vara en ledstång, hvaraf han slutade, att det var en trappa som bringat honom ur jemnvigten. Det dofva ljudet af de förutgåendes steg hindrade bullret af hans fall att träffa deras öron. Vid trappans slut tog åter en hvalfgång vid, emellan hvars väggar han nästan kunde famna och den han dristigt framgick på, vid det han fick Mikael och hans röfvare I ett aflägset sigte. -Gången syntes honom af en ansenlig längd, då han slutligen fick höra en jernstång aflyftas och en port uppslås.