Aftonbladet – 23 december 1858, sida 1

XXVIU, Jaquot på besklokning. Då Marie Casimir fann att ingenting kunde afbålla Mikael från att uppfylla sin föresats, och såg honom färdig att återvända till Polen, uppdrog hon, med sin nakes samtycke, Jaquot, på hvars fintlighet, tillförlitlighet och tystlåtenhet hon kunde lita, att obemärkt följa Mikael på resan, vaka öfver de faror som kunde hota honom vid framkomsten och ställa sig till hans tjenst, om tillfället gjorde det at nöden. Med en hunds trohet hade Jaquot följt Mikaels spår under resan, samt vidare under hans vistande i Warschau; han hade sett honom hvarje skymningsstund begifva sig till slottet och utspanat timman för hans sena återkomst, han hade då vandrat omkring den lilla porten Mikael passerade för att öfvertyga sig att han lyckligen utkom och upphann sin bostad, i närheten af hvilken Jaquot hade sin egen. Den omtalade aftonen hade Jaquot märkt tvenne karlar töre sig på stället, hvilka tycktes liksom bevaka porten. Vid det den inifrån öppnades, såg han dem rusa emot den utkommande, tränga honom tillbaka och försvinna med honom inom densamma. Han tviflade ej att det var Mikael de öfverföllo. Då han såg att dörren lemnades öppen, kastade han, att börja med, en blick genom nyckelhålet, men då det var så godtsom tilltäppt af nyckelröret, smög han sig sakta in. Efter något betänkande hvad han bade att göra, och då han fann att han ingenting kunde förmå mot de atletiska gestalter, som omgåfvo Mikael, drog han sig försigtigtvis in i en fördjupning i muren, besluten att så länge som möjligt bevittna hvad honom öfvergå skulle; Vid skenet af den blindlykta; de angripande medförde, såg han Mikael göra