Aftonbladet – 23 december 1858, sida 1

Se här,, återtog konungen, i det han satte en ring på hans finger, bär detta minne af mig och denna stunden., ; Mikael nästan förblindades af den färgprakt, som strålade emot honom från den ofantliga solitär, hvilken utgjorde ringens infattning. Det är för mycketb sade han och kände sig nästan ovärdig att bära en sådan gåfva. Konungen suckade och vände sig bort, i stället att svara. Åtminstone skall den ej glindra på den ringa handsekterns finger. Vid mitt bröst, mitt hjerta skall den förvaras, intilldess bättre dagar tillåta mig öppet bära den! Och med dessa ord drog Mikael den af fingret och lade den i sin västficka. Konungen skildes denna afton vid honom med en mera smärtsam känsla än vanligt. Mikael deremot, med den glada tanken att snart urskuldad, om ej rättfärdigad, kunna visa sig för Stephanies ögon, nästan flög utför den lilla välbekanta trappan, hvartill konungen sjelf öppnade vägen för honom genom hvålfgången, som ledde till en obevakad utgång, hvartill han gifvit Mikael nyckeln. åföljande afton väntade konungen honom förgäfves. Vi vilja icke söka beskrifva hans smärta vid hans uteblifvande, och då detta började sträcka sig till vecka efter vecka, förföll den stackars konungen i en djup dysterhet. Var han fången eller dödad? Hade hans fiender eller en olycka träffat honom ?... Intet svar följde på dessa frågor, hvilka han oupphörligen för sig förnyade. Med misstro betraktade han In rje ansigte, som närmade sig honom, ja sj.Ifva drottningen. Hade hon ej sagt, atthon hatade Mikacl och hans fösterb. der? Hade hon ej hotat dem med fö Hade tan, då att beklaga sig öfter h händt? ACK, bat kunde för ingen uttala sin smärta, och för hvarje dag blef plågan honom svårare.