Aftonbladet – 23 december 1858, sida 1

med fjederbusken varit sammanhållen, saknades ej heller; der voro på ett snöre uppträdda knapparne, som sirat hans brudgumväst, der lågo knäoch skospännhena, ett och hvart af ett värde, som skulle återställt mången af kriget utplundrad familjs välstånd. Af alla dessa herrligheter, af hvilka vi endast kunnat uppräkna ett ofullständigt antal, bjöd konungen Mikael välja sig ett minne af de dagar, som ej mer skulle återkomma. Nästan försagd ryggade Mikael tillbaka för denna uppmaning, men sedan konungen förnyat den, nalkades han åter och betraktade den bländande rikedomen. Sedan han noga öfverskådat allt, sträckte han utan betänkande banden efter ett litet smycke, hvars motbild han sett Kring sin mors hals, och hvilket hängde vid en med guld beslagen snodd af mörkbrunt hår. Nej, sade Johan Casimir och ryckte det tillbaka, icke detta, annars allt Mikael å sin sida sköt det öfriga ifrån sig och drog sig nedslagen tillbaka. Du förstår att träffa det dyrbaraste,, sade konungen. Förlåt mig, ers Majestät sade Mikael, som oaktadt sin upprörda känsla egde nog välde öfver sig för att hågkomma helgden af det löfte drottningen en gång aftvungit honom. Jag trodde mitt val fritt, och då detta lilla smycke var utan annat värde än att, som det tyckes, vara symbolen af Wasanamnet, räknade jag det dyrbårare än n got annat i samlingen. Ja, I sanning det dyrbaraste, emedan det varit vittne till mina lyckligaste ögonblick: Det är konungakroönan, som skilt det från mitt hjerta Och bån tryckte det till sina läppar och sitt bröst. Mikael tviflade efter detta ögörblick icke mera på sin börd,