dran, hvarpå de befinna sig. Med den :vördnad han hyser för dig, skall han anse sig lycklig af den ringaste välvilja du skulle täckas visa honom såsom en del af den godhet, hvarmed du öfverbopar mig. Hade han vågat, skulle han i detta ögonblick stått inför dig, lycklig att få en vänlig blick ur ditt öga, ett ord från dina läppar. En lätt darrning genomfor hennes lemmar, och hon framstammade tyst ett: O Gud ! I detsamma, hördes steg i korridoren. Det är han! sade Maria. Hvem ? Dalberg. Jag skulle vilja se honom, ty jag känner att detta nästan skulle försona all min förra svaghet, sade Ingeborg och reste sig upp med en styrka och spänstighet, sådan endast känslan af egen värdighet förmår frambringa hos en i öfrigt svag natur. å I Du vill det? frågade Maria tvekande. I. Jar, svarade hon med stadig röst. aOch du har betänkt dig? Fullkomligt. Det lilla -tecknet blef gifvet och in trädde I Dalberg. : Ni vet utan tvifvel att fröken Drakenhjelm ör mig yppat den hemlighet, som lika nära ör er begge, och det är för att inför henne ; få uttala mina lyekönskningar, som jag tillåtit mig för er öppna min dörr, sade Ingeborg: Dalberg bugade sig och betygade sin förbindelse, då i detsamma dörren ånyo hördes gå upp och Johan inträdde. Vid Dalbergs jäsyn tog han ett steg tillbaka, menvöfverraskningen lemnade snart rum för vreden; I Hvad! Ni, min öfverstelöjtnant, vågar visa : i min systers rum? En anledning; här: föränledt det; hvilken; en gång bekant, skall afväpna er vredex Det kan icke finnas någon. ursäkt för en Dalbergs inträde i en fröken Gyllenstjernas rum. Johan! sade Ingeborg milt; förifra dig ickelb v d aJag skulle kanske med likgiltighet se min