Du gråter, Ingeborg! Dessa tårar falla som sjudande olja på mitt hbjerta. Vi låta öfverraska oss af vår svaghet då vi minst skulle vilja det, sade Ingeborg och tryckte Marias hand. Jag är glad i min själ, och dock fälla mina ögon tårar. En af mina varmaste önskningar är uppfyld.o Du afskyr mig då icke ? Du Mana, du är den enda jag önskat att Dalbergs hjerta måtte tillhöra, sedan jag funni det dåraktiga af en känsla, hvaråt jag en gång varit nog barnslig att öfverlemna mig.v Ö, Ingeborg, är det möjligt? sade Maria och föll om hennes hals. Hvarföre skulle du tvifla? Hvad är naturligare än att vi önska sällhet åt den som en gång varit oss kär? Ack, när vi sjelfva känna oss skapade till försakelser, uppoffringar och ett förhatlgt slafveri under falska fördomms makt, skulle vi ej då glädja oss åt deras lyckliga lott, som äro befriade från ett lika öde? Englalika godhetl...n Håll! sade Ingeborg. Himlen allena vet huru långt dessa känslor äro skilda från englarenhet, med hur många frestelser de kämpat och hur mycken mensklig svaghet ännu vidlåder dem. Maria. fortfor hon derpå och fattade hennes hand, om min vänskap ännu eger något värde för dig, lofva att uppfylla en bön l Foridra, och allt: hvad du. begär skall bl mig en helig pligt att uppfylla ! Yppa aldrig för Dalberg min svaghet! Denna dmjukelse skulle blifva mig omöj lig att uthärda. Skulle jag så litet förstå vänskapens pligter och hjertats känslor, att denna begäran skulle varit nödvändig? Nej, Ingeborg, vid Gud och vid-vår vänskap; din hemlighet hade ändå lika troget bevarats. ,Tack! sade Ingeborg och tryckte hennes hband.Skulle Han någon gång påminna sig mig, måtte det bli som din vän, och icke med medlidande öfver ett bedåradt hjerta ! Aldrig, aldrig skall hans känslor för dig öfverskrida den gräns af aktning och beun