Aftonbladet – 21 december 1858, sida 1

värdigheten af namnet, lefva för fosterlandet eller dö af förlamad kraft. Qvinnan: endast är lifvet i hans lif, lyckan i hans lycka, sommarglädjen af hans mannaålder; hon är hvad skaparen på jorden skänkte honom högst att älska och eftersträfya. Dalberg tystnade. Maria lyftade mot honom en blick, full af tacksamhet och bifall. ; Ni säger ingenting, återtog han efter eh stunds tystnad. r Hvad skulle jag säga, om ickevatt det är ljuft veta en man så tänka? Och den ej det gör är icke värd att vinna ett ädelt qvinnohjerta! Dock, tillade han med ett slags medlidande, hvarigenom en viss bitterhet framstack — dock tala namn, rang och rikedom vanligen mera till qvinnans bjerta. Till mångens kanhända, men ej till den bättre tänkandes. I hennes ögon bli mannens förtjenster hans namn, hans rang, hans rikdom, hans allt. Ni är då icke fängslad i de lysande näten ? sade Dalberg. Jag? O himmell En man utan lyckans företräden, en man, som älskar af hela sitt hjerta, skulle då kunna hoppas vinna er återkärlek? En tystnad uppstod. Ni ser denne man här,, återtog Dalberg. Ni? O Gud! stammade Maria, och tanken på Ingeborg gjorde henne det till ett brott att lyssna till hans ord. Igenkänner ni derua? frågade Dalberg och framtog den bandros hon skänkt honom. vid jagtpartiet på Gottorp. Tror ni att den oafbrutet skulle hvilat vid mitt Kjerta, hade det ej brunnit för er? Ack, fröken Maria, ser ni hur solen förändrat sitt sken? Det är ctt fridens sken. : Låt det belysa förbundet till. frid och kärlek som tvenne hjertan, barn