Aftonbladet – 21 december 1858, sida 1

liggande taflan. Sittande i en något sjelfsvåldig men obeskrifligt behaglig ställning och betraktande bur de hvita, ännu aflägsna seglen i norr liksom växte upp ur böljorna i skenet af den uppgående solen, hvilken kastade sina isneda strålar öfver det svenska landet och färgade dess fält och stränder med det dunkelröda sken, hvarmed hon vid denna årstid plägar framträda ur sina töcken, höjde Maria sina ögon till himlen, och bad utan att tänka på att läpparne sakta efterstammade hjertats tal: O Gud, låt aldrig blodets rodnady utan endast rosenskimrets af din kärleks sol lysa öfver Sverges jord! Spara dess tappra söner för ett lif inom hemmets härd. Gif vår konung seger, att han må gifva sitt land friden! Store Gud, jag tackar dig att icke ett dyrbart lif. i dag skall komma i fara! hans ... Och hon lutade sitt ansigte i sina händer, för att osedd af sjelfva solen förtro himlen den afbrutna meningen. Då hon såg upp, stod Dahlberg ej långt ifrån henne. u Förlåt! sade denne. En så god bön för Sverges väl kunde jag cj underlåta att lyssna till och instämma i. Jag har då uttalat hvad mitt hjerta bad?y Jag hoppas att det var ert hjertas bön, och jag kände mig lycklig att deri kunnainstämma. Seger åt konungen, frid åt Sverge, och åt dess söner lycka vid hemmets härd. Maria rodöade och stammade: Ni, herr öfverstelöjnant, och många andra med er, torde endast instämma i den första önskan. Kriget, såsom ert yrke, måste af er föredragas framför fridens behag. Friden, inin fröken, eger för mannen intet behag, om den ej framkallas af qvinnan, Hvad är ett hem utan kärlek, en härd, som ej helgas af en makas vård? Manne nad åt sig sjelf, måste kämpa eller