Aftonbladet – 20 december 1858, sida 2

än hennes kreaturs lömskhet och begär at göra sig vigtiga. Ni skall ingenstädes finn: beskydd, endast hat och hämd. Fly derför Polen, om ni ej vill kasta eritusen olyckor Ni smickrar ej det land ni vill försvara. pDet är min pligt att älska Polen, emedar jag med mitt hjertas kärlek tillhör en af des: ädlaste prydnader; men smickra det... nej! N har hört mitt råd, det berer på er att följ det. Jag tackar er, ädla fru, för den godhet hvari ni förbytt er första ovilja. Men likson jag besegrat er, skall jag besegra hvarje ädel hjerta, som brutit stafven öfver mig. rFlertalet af Polens hjertan äro, som jag sagt, tyvärr, icke ädla suckade palatinens maka, Tyvärr, men folkets röst är Guds röst eller med andra ord: det gudomliga medvetandet af rätt slocknar aldrig i det allmänna tänkesättet.. Lefve ungdomens tro på det ädlat sade Marie Casimir och lemnade honom sin hand att kyssa. Mikael fattade den och tryckte den med brinnande hänryckning till sina läppar. Ni vägrar mig icke nu att tala om tacksamhet! Min skuld till er är oändlig. Hur oskattbart hvärje ögonblick ni skänkt mig! Tack, tack i evighet! Och med dessa ord bjöd han Marie Casimir sitt farväl. Ännu samma dag underrättade han Georg om sitt beslut. Denne åhörde utan att motsäga, ty han kände att han sjelf i ett dylikt fall skulle handla just på samma sätt, och visste dessutom att hans väns beslut icke så lätt läte böja sig af motsatta meningar. Den svårighet, som emellertid syntes Mikael äfventyrligast att besegra, var erhållandet af konungens lejd för sin resa. Grubblande på huru han skulle våga anhålla derom, fick han på aftonen kenungens befallning att rida till lägret för Köpenhamn, för att underrätta Dalberg, Pt de te Lalligdake Mattan a segel och med nästkommande morgon möjligen skulle visa sig i Sundet, till hvilket skådespel han bjöds att infinna sig. På hemvägen i Oktobernattens dunkla stjerne3, der de begge ryttarne redo sida vid sida, rjade Mikael för honom yppa sitt bekymmer, och Dalberg, som insåg hans kinkiga belägenhet, men tillika kände konungens lynne, lofvade att, vid första företräde, hvilket troigen på morgonen skulle lemnas honom, göra till hans Löneman. Hvad,, sade konungen på Dalbergs framlning, ban tror att jag släpper mina foglar ir buren, för att få se dem flyga till skogen? Nej, jag tackarl Om han utan ers majestäts samtycke veat flyga dit, hvad hade hindrat honom, då ers majestät nyss sjelf öppnat buren? Om en sådan redlighet fordrar borgen, bjuder jag minin Ni har rätt, Dalberg ! sade hav, sedan han