Aftonbladet – 20 december 1858, sida 1

Kanske var han döf?, Hade han också varit det, skulle han i alla fall hafva hört mig. Jag gick efter honom och hotade att ränna värjan igenom honom, om han ej stannade; men den satan gick lika lugnt, liksom beräknande sitt försteg, tills han vände omkring en pelare och försvann. Jag trodde skuggan dolde bonom och tyckte mig icke vara mer än en alns längd från honom, då jag förlorade honom ur sigte; men hur jag kringgiek pelaren, svor, hotade och lofvade att spetsa honom på min värja, var och förblef han borta. På mii ära, hade icke jag gjort på samma sätt i hans ställel, log konungen. Jag ber ers måjestät besinnav, sade Gyllenstjerna, något stött öfver det skämtande sätt hvarpå konungen tog hans berättelse, att här torde finnas gåvgar och gömmor i slottet, som svenskarne ej ännu lärt känna och som af de danske kunna begagnas till för diska ändamål, Det var just i närheten af deras majestäters dörrar, den hemlighetsfulla pelaren fanns. som tycktes sluka mannen. Jag tackar, min kära Gyllenstjerna, för ert nit om mig, och erkänner deri er goda mening., sade konungen, för att blidka hans missnöje. Den jag fruktar ers majestät ganska ringa aktars, anmärkte Johan, Hvad tillråder ni mig att härvid göra?s frågade konungen. Slottet är ju så godt som tomt på vakter; ers majestät lefver som midt ibland sina trognaste.n vOch gör jag icke det? Jag plågas Gud-kelof aldrig at fruktan för min persons sä kerhet, ty himmelens Herre har mitt lif i sin hand; hvarföre skulle jag icke låta mina fienler erfara min trygghet och fasta tillförsigt i detta fall? Men om de begagnade sig deraf för att! missbruka dem?2 od uväd MIn jag skall göra? Förstärka vakterna. Nä vil, jag vill göra det! Dessa ynglingar skola i natt hålla vakt utanför min och min gemåls sängkammare., sade konungen, visande på Georg och Mikael. Dessa vexlade en blick och fästade sina igon på Dalberg, som mötte dem med ett sheskrifligt uttryck af glädje och tillfredsställelse; derpå slogo de sina ögon till jorden, tiksom förstummade af konungens ord. Ers majestät! sade Gyllenstjerna. Jag vet edra invändni g kän ner dessa fångar bättre än ni. Ni är fri från er tjenstgöring i dag, Jag är nöjd med ert nit och ber er vara lugn för mig.. Gyllenstjerna bugade sig och lemnade rummei. j Karl Gustaf begaf sig kort derefter till sin gemåls aftoncirkel, upprepande ännu en gång sin befallning om de begge ynglingarnes vaktÅ