Aftonbladet – 20 december 1858, sida 1

skymning blef rådande i rummet, och ga derpå Mikael en vink att antaga en sofvand ställning. De Jutade gig begge tillbaka i sin stolar, då en karl tyst inträdde. Med el blindlykta i handen stannade han och såg sig omkring i rummet. Skenet fr. n lyktan för tog det som kom ifrån lampan, hvilket tyck tes göra den inträdande säkrare. Han stan nade och blef varse de förmenta sofvande närmade sig och betraktade dem; vid åsynet af Mikael studsade han med en blick, hvar denne kunnat läsa sin dödsdom, hade han e bållit sina ögon tillslutna. Liksom fattad a en ovilkorlig ingifvelse, lyftade den. okände pistolen emot honom; men med ett bitter lednde öfver sina drag, sänkte han den åtei och gick emot konungens sängkammardörr, Nu blundade e) längre våra trogne väktare; med ögonen följde de hvarje den okände rörelse, och då ban nästan ohörbart lade banden på låset till den kungliga helgedomen, rusade de upp, slogo honom bakifrån pistolen ur handen, hvilken, slungad mot väggen, brann af, och fattade honom sedan om lifvet med sådan styrka, att han cj förmådde röra sig. kan Gustaf, väckt af skottet, dröjde ej att göra sig underrättad om dess orsak. Halfklädd och insvept i sin nattrock, rusade han ut och blef i halfdunklet varse den kämpande gruppen. En mördare, som velat intränga ända till er hvilobädd! sade Georg. Rädda er, ers majestät, och lemna åt oss att afväpna honom! Kanske torde ännu ett mo:dvapen vara fördoldt! sade Mikael och lemnave brottslingen åt Georgs bandfasthet, medan han sprang fram till bordet för att bringa ljus i rummet från lampan. Under tiden lösgjorde sig den okände Med en öfvernaturlig anströngnine så pass från Georg, att a ock HBA armen fri, hvilken han förde till sitt bröst, hvarpå ett nytt skott brann fy susande tätt förbi Mikaels hufvud. Vansinnigel, sade konungen, du vill då till yttersta randen brädda måttet af ditt brott? Näst er, o, konung, hatar jag honom! nest af allab, sade den okände och skar tänlerna Vid lampans sken visade sig ett likblekt, nen ungdomligt ansigte, i hvars infallna ögon ;n dunkel eld brann, och hvars insjunkna, i vrtid vissnade anletsdrag vittnade om djupa nore lidanden. Att du hatar mig, sade konnngen, nästan attad af medlidande vid bans bedröfliga utseende, hvilket dessutom vid närmare påseende icke föreföll honom alldeles obekant, pdet kan jag företå; men honom ?, Och han visade på Mikael, Honomb; sade främlingen, och hans ögon gnistrade. Utan honom hade Danmark längesedan sjungit Te Deum öfver er graf, 0, konung)