Aftonbladet – 20 december 1858, sida 1

göring, och öfverlemnade dem tills vidare å Dalbergs omsorger. Dessa blefvo icke overksamma. Storm ble beordrad att från staden anskaffa kläder, passande för deras förestående vaktgöring. unde det Dalbeag ur sin egen garderob försåg dem med allt, som icke i hast kunde bekommas Tiden var för kort och stundens omtanka riktad på för många saker, att de öden son skilt dem från Sverge och hvad dem sedar händt skulle kunna komma till någon afhand. ling. Glad åt det lysande sätt, hvarpå försy. nens skickelse bringat deras oskuld i dager och ryckt dem undan en neslig död, som skulle hafva,satt brottets brännmärke på deras minne, uppehöll sig Dalberg mest med ombesörjandet af den förvandling af deras varelser, som vistelsen i fängelset gjort nöddig. Bland de drägter, som Storm medörde, valde våra begge yngingar tvenne gröna sammetsrockar, utan broderier eller prydnader, endast sammanhållna af en enkel rad knappar, samt i stället för de till konungens omgifning allmänt hörande korta under derna, med sina långa fris nedom knäct, hvartill skor med långa, i form af vingar utfallande rosor å la Louis XIV hörde, sådana benkläder, till hvilka den korta polska stöfveln passade. Deras egen grannlagenhet, uns derstödd af Dalbergs bifall, nekade dem att taga några vapea, innan konungen föreskrifvit det. Sålunda putsade, förde dem Dalberg till det rum, der konungen befallt dem vakthållningen, och lemnade dem der åt sig sjelfva. De begge Vännerna betraktade sig och hvarandra med firvånade blickar och kunde svårligen tro på sanningen af den förvandling de undergått, från fångenskapens vanställar.de missvärdnad — till det prydliga och vackia skick, de hös hvarandra beundrade. Stället der de befunno sig, och den omständighet att Sverges, konung, anförtroft, dept, res sötn i lröm, ur hvilken de snart måste vakna. Men verkligheten, hur underbar som helst, igeninnes snart från drömmen, genom tankens verkande kraft och medvetna samverkan af älens alla förm genheter, hvarföre Georg art, förkastande sin förvillelse, sade; Mikael! Det förefaller mig, som det band, hvarmed försynen så underbarligen länkat oss vid hvarandra, äfven hade ett fäste i Sverges hjerta. Der tycks lyckan vinka oss; men i detta Polen, der naturens hehgaste känslor borde fnna sin näring, åt hvilket vi bjudit vårt lif, vårt blod, bur kallt stöter det oss ej ur sin famn? Det är som om ... Han tystnade här. Hvad vill du a? afbröt Mikael, sedan han en stund förgäves väntat att Georg skulle fortsätta, Att det förefaller mig, som Vasablodet enlast på Sverges jord kunde finna sin kraft, itt lif, sin frsikhet, liksom fjellväxten endast