de lita. Detta bestod ej af någon honom mindre tillgifven person än hans egen svärson, hvilken han tagit i sin tjenst såsom fångknekt, sedan han genom förlusten af tvenne fingrar på högra handen blifvit urståndsatt att sköta muskötten och således ej längre var avändbar som korporal, och hvilken han hoppades en dag skulle bli hans egen efterträdare i tjensten, så liten trefnad han än sjelf fann vid densamma. n Vid den tid, då fångarne vanligen bespisades med qvällsvard, gingo dessa begge respektive personligheter, svärfar och svärson, sida vid sida, till hvalfvet, der de begge vännernas fängelser befunno sig och hvilket utgjorde hufvudingången från landsidan till slottets inre borggård. Ditkomna, lemnade fångvaktaren till sin medhjelpare nycklarne till det ena fängelset, medan han sjelf ämnade besörja flyttningen ur det andra, och gaf tillika befallning om den tids afbidan, som var nödig på det Kan måtte vinna det försprång, som skulle hindra fångarne att få se hvarandra, . Nu hände sig att vår försigtige vaktare, just som han vid skenet af sin skumma lykta kommit upp i hvalfvet och tillåst den sista jerndörren, fick höra hvalfvets yttre portar öppnas jemte det välbekanta ljudet af gevärsslammer vid vYakternas salut, samt se betjenter komma löpande öfver gården mot stället med brinnande facklor i bänderna. Allt sade honom att det var konungen som anlände. Och så var det verkligen. Karl Gustaf hade tidigt på eftermiddagen med Dalberg gjort en ridt ut mot svenska lägret, hvarifrån han nu återkom, lyst af den för få dagar sedan tända månens sken. Förskräckt öfver det-opassande i att föra en fånge i konungens vig, ville vår hederlige fångvaktare ånyo öppna dörren och undangönima honom tilldess konungen passerat, då Mikael med oblidkelig bestämdhet satte sig deremot. Som hans händer för säkerhets skull blifvit sammanklåfvade på ryggen, kunde han icke göra motstånd annorlunda än att