dra, eller uttrycka en enda af de känslor son; svallade i deras själ. Sedan konungen afkastat sin kappa och hatt samt låtit afdraga sina ridstöflor, tillsad. han att de begge fångarne skulle införas i hans kabinett, dit han sjelf begaf sig med Dalberg. Vid deras inträde betraktade ha dem med en blick full af allvar, blandad med stränghet. Derpå gaf han dem ett tec ken att närma sig. De togo ett par steg framåt och stannad. på vördnadsfullt afstånd. Den nåd I rönt, från första stunden I blefven mig förestälda, borde hafva befriat mi; från att se er anklagade som mina lönmördare ... Vid dessa ord flög en rodnad öfver deras bleka kinder; och nedsjunkande på sina knän, gjorde Mikael ett försök att tala, då konungen fortfor: Då så likväl skett, vill jag, af välvilja för den ädle man, som en gång trodde sig me: er ge mig och Sverge ett par tillgifna tjenare, tillåta er andraga de förmildrande omständigheter, som I ej tyckens tro er sakn: mot hvarandra, glad att af de bättre känslor och grundsatser, jag en gång trodde er ega, åtminstone finna så pass lemningar qvar, att I hellre viljen ursäkta än förråda hvarandra. Det förfärliga namn, ers majestät behagar gifva åt mitt brott, är vid Gud främmande för dess beskaffenhet! sade Mikael. — MDet var då icke du, som lossade det skott, som gick tätt förbi min vägvisares hufvud? Jo, ers majestät! Men hade icke mitt brottsliga samvete gjort min arm osäker, hade det icke gått förbi hans hufvud. Det räddade ert dyra lif, o konung! afbröt Georg. Konungen bringade honom med en blick till tystnad. Olycklige, återtog han, vänd emot Mikael, Ditt samvete var då starkare än din fanatism? Fanatism? ... Nej, ingen fanatisml