märkt hvad der var å färde. -Han kom just i rättan tid för att höra fångvaktarens förklaring på konungens fråga. Georgs klangfullare röst och spänstigheten i hans rörelse återkallade med lifligare drag hans minne för konungen, som, vändande sig mot Dalberg, sade .med en af smärta pressad röst: ; Edra fordna skyddlingarb För första gåogen har himlen låtit mig ångra följden af en god afsigtI suckade Dalberg. Hvart skola de föras? frågade konungen åter fångvaktaren. Till andra fängelser. I hvad afsigt?2 Emedan de, som de hade, voro för. goda. Jag förmodar också för att underkastas strängare förhör. Konungen försökte dölja intrycket af detta svar, under det han sade: Fören dem tillbaka till deras första fängelsen tilldess I erhållen ytterligare föreskrifter rörande deras behandling. : Ädelmodige konung ! utropade Mikael. Gifve Gud jag finge dö här för edra fötter, och jag skulle känna mig belönadvi stället för bestraffad för mitt brott? Mitt, ty inför den Gud, som ser till bottnen af våra tankar, han har ingen del deril Jo, ers majestät, jag delar det, utan att ega samma rätt till er skonsamhet som han! tan honom skulle ert dyrbara lif i denna stund kanske icke tillhöra er. ; Konungen såg först på de begge ynglingarne, sedan på Dalberg. så Eögnen befläckade aldrig deras läpparl sade denne och drog ett lätt andedrag. : Lösen deras händer och låten dem åtfölja mig! befalde konungen. : Sida vid sida följde Mikael och Georg i spåren, som de begge ryttarnes hästar trampade; men så öfverväldigande var öfverraskningen af hvad som händt och de dunkla gissningarne om hvad som väntade dem, att de saknade ord att meddela sig till hvaran