ställa sig med ryggen emot dörren, der nyekelhålet satt; men posten förklarade han sig ämna envist behålla, i det han beslutsamt sade: Försök intet våld, ty mitt rop skall tränga till konungen, och jag behöfver icke mer för att vinna mitt mål, I detsamma dånade slagen af hästfötter under hvalfvet och konungen jemte Dalberg sprängde fram, hvarvid Mikael, slitande sig från sin vaktare, som sökte hålla honom tillbaka, kastade sig framför konungens häst, utropande: Åf nåd, o konung, tillåt mig ett ord innan jag går min dom till mötel Hvem är du? sade konungen och höll in sin häst. Mikael hade icke mod att lyfta sitt ansigte upp emot konungen; tvärtom nedböjde han sitt hufvud och sade: En brottsling, som har intet att begära för sig sjelf; endast att få upplysa om en orättsom ers majestäts goda bjerta ej kan g an Den rösten är mig bekant,, sade konungen. Också mig, anmärkte Dalberg. Nu först igenkände Mikael denne senare och suckade med blödande hjerta: Huru mycket bittrare gör ej hans närvaro min bekännelse Tala! sade konungen, otålig öfver detta hinder i hans väg. Jag ensam är brottslig och förtjenar ingen nåd; men min medfånge är oskyldig. Hvad har denne olycklige gjort? frågade konungen, vändande sig till fångvaktaren. Det säges att han på Amager lärer velat mörda ers majestäts egen höga person. Osanning, en eländig osanning! utropade Georg, som nu, enligt den fångknekten föreskrifna tiden, var uppförd för att bege sig till det nya fängelset och, bunden såsom Mikael, gående framför sin vaktare, först träffats af de bekanta rösterna, hvilkas ljud för stärktes af hvalfvets eko, samt dervid påskyndat sina steg så, att ban hunnit till det afgörande stället innan bans ledsagare ännu