Aftonbladet – 18 december 1858, sida 1

svor; men då han fann allt förgäfves, och att Ingeborg hvärken lät skrämma eller bevekå sig till något-löfte, ty qvinnans ståndaktighet vacklar endast i striden mot sitt eget bjertas makter —.störtade ;han halft ursinnig: ur rummet. t t Ingeborg hade beundrat, och hennes beundran hade öfvergått till kärlek. Denna hade dock aldrig närt; sig af hoppets solsken; -endast vid glimten af de -strålar, :hennes egen inbillning uppkallat, hade den slagit-ut sina hjertblad. Från dennasstunden voro de vissnade och borde för alltid afslitas och sedan : Och sedan begärde hon intet mer än att i tysthet få vattna såret med undergifvenhetens och försakelsens lindrande tårar. XX Domen öfver fångarne från Amager. Vi vilja icke ens försöka att uppdraga en skildring af Johans sinnesstämning då han lemnade sin syster. Så många på hvarandra följande förtretligheter hade upprifvit alla vredens känslor i hans själ. Derrasade en storm, som upprört allt ondskans grummel från bottnen och endast. kunde besvärjas af den ande, hvars makt ligger i hämd och blod. I detta retlighetstillstånd begärde han blott: ett föremål, öfver hvilket han kunde utgjuta sin sjudande vredes skålar, då han påminde sig fångarne från Amager, hvilka blifvit förda till Kronoborg att der förvaras, för att aflägga sin bekännelse innan de undergingo sitt straff. Der fann han. en verksamhet, passande för sin sinnesstämning, och ett tillfälle att framhålla sitt nit i en sak, som afsåg konungens egen person. Hastande att hos konungen, hvilken, lika främmande för enskilt hämdlystnad som personlig. fruktan; nästan glömt den. fara man