Aftonbladet – 16 december 1858, sida 2

eviga rättvisans kraf aftvinga mig ett sådant testamente?. Denna hämd vore bitter, förfärlig! ... Nej, ännu kan lyckans sol gå fram ur sina moln! Vi skola först slå Danmarks vänner och göra oss qvitt deras mellankomst, sedan skola vi väl gå i land med det öfriga, och slutligen fördrifva fruktan med kärlek och läka krigets sår med ett mildt regementes balsam!)Smickrande sig ännu med sådana tankar, gick han upp och började spatsera med långa steg öfver golfvet, då De la Gardie inträdde med den underrättelse, att man upptäckt ett skepp under Hven, hvilket man antog vara: drottningens; och hvilket således snart vore att förvänta till platsen. Med fullkomligen utplånade spår af de känslor, som nyss beherrskat honom, tog Karl Gustaf, med De la Gardie, vägen till de rum han låtit iordningställa för drottningens vistelse på Kronoborg, för att genom en kikare, som han till hennes förnöjelse låtit uppställa i ett af fönstren, taga det ankommande skeppet i ögonsigte. Sedan: han trott sig igenkänna att det var drottningens, förde han De las Gardie genom hela filen af hennes rum, för att visa honom de anordningar, han sjelf anbefallt med denna utomordentliga omtanka, som ban äfven iakttog vid småsaker, då han under tider af väntan eller annan tidspillan ej fånn nog sysselsättning för sin verksamhet i stora företag, då han i rummet utanför deras gemensamma sängkammare såg cen persom syssla vid dörren till densamma. Hvem är den der? frågade konungen, vändande sig till vaktmästaren för rummen, hvilken på afstånd följde honom. :-Ers majestätn, stammade denne, och drog sig darrande tillbaka; lika litet i-stånd attbesvara konungens fråga, som reda sig från den han väntade skulle följa angående sättet hur han ensam sluppit in i rummen. Ers majestät dT Fjedern i låset behöfver smörjas, emedan den går något trögt, inföll.) glingen och vände mot konuiben ett lugnt, men oändligen blekt ansigte.