en. En berömd nordisk författare har karakteriseat det romerska oket såsom 4refaldigt och Tepreseneradt genom tre olika symboler: 1) De bojor, som omerska envåldsherrskarne smidde åt verlden; 2) Cräcklan i påfvens hand och 3) riset i den latinska kolmästarens hand. Nordiska och germaniska natioer ha brutit de båda förstnämda oken; det latinska iset har det ännu icke lyckats dem att bryta; men let är ytterst svårt och olycksbringande, emedan det edan tidigt hos barnen förtager all lust och förmåra att bryta det och sålunda kraftigt motverkar all ationel utveckling. En litteratur, som står fråmnände för folket, alldeles lösryckt från folklifvet eller rundad helt och hålletpå imitation efter något försånget, är dödfödd. Hos kristna och germaniska naioner synes grunden för den allmänna bildningen böra rara kristen och germanisk; det är utan tvifveli den iktningen som den verkliga modersmjölken för vildningen är att söka, Skall nödvändigt ett dödt pråk inhemtas uti skolan, så står oss utan tvifvel let fornnordiska eller isländska allra närmast; det ir af vigt för en grundligare kännedom om modersnålet; och det är på sätt och vis icke dödt, då det innu talas på Island. Genom detsamma öppnas för oarnet och ynglingen en rik och herrlig fornlitteraur, full af kraft och allvar och långt mera sund för angdomen än den romerska. Snorre Sturlesons Konungasagor torde :för gossen vara af fullt ut så stort intresse och gagn som de af Cornelius Nepos gjorda korta sammandrag af berömda fältherrars lefnad, hvaråt man här från ultralatinisternas sida velat tillmäta ett så utomordentligt värde. Hvad latinläsandet i och för sig kan uträtta och huru föga värde en litteratur och en s. k. vetenskaplighet ha, som söka grunden för hela sin existens i forntiden, finner man bäst, då man blickar tillbaka på den tid, då latinläsandet utgjorde det enda saliggörande bildningsmedlet, då hvarje prest skulle ha ett namn som ändade med —us, och då hvarje skolmästare, som skulle låta taga ett konterfej af sig, ansåg sig vanhedrad, om han icke afbildades i romersk toga. Tror man, att utur den lifoch själlösa latinska beläsenheten då framgick någonting, som med skäl kan benämnas klassicitet? Ack, det var icke ett återupplifvande af den antika bildningen, det var den löjligaste parodi derpå uti rococostil! Den moderna psevdo-klassicitetens vitterhet förhåller sig också till den äkta antikens sköna poetiska skapelser alldeles som — för att låna en jemförelse från den bildande konsten — som 16och 1700-talets svulstiga och affekterade skulpturer, med sin tomma och själlösa reproduktion och öfverdrift af hvarjehande antika former och motiver, förhålla sig till Parthenonsverken, till. de rena och höga plastiska mästerverken från Phidias tid. Att den antika bildningens skatter redan i ganska betydlig grad kunna tillgodogöras af bildade personer, som icke offrat största delen af sin lärotid på de klassiska språken, kan man icke gerna förneka; man kan ju nämna mången, som trängt ganska djupt in uti antikens anda utan all klassisk språklärdom. Jag kom händelsevis nyss att nämna den grekiska plastiken. Uti. densamma uttalar sig, som bekant, djupast. och fullast. dengrekiska. anden med sin entusiasm för skönheten, sitt sinne för mått och ordnihg; den grekiska religionen, det grekiska väsendet har i de plastiska mästerverken fått ett helgjutet uttryck, en åskådlig form. Men för att nu för tiden kunna fatta och njuta af denna antika skönhet är det nödigt att tillegna sig något af det antika lifvets medvetande, att se detsamma i viss mån med helleniska, ögon. Det synes sålunda, som skulle för en; sådan sann och äkta uppfattning af, den antika konsten. de djupaste klassiska studier vara erforderliga. Men hvar finnes väl någon under hela den nyare tiden, som visat sig till. den grad ha inträngt i den grekiska plastikens innersta väsende, som Thorvaldsen, hän; hvars: odödliga verk icke innebära någon tom imitation och hopgyttring af hvarjehanda membra disjecta från antikens verld, utan förete den vtorhordentligaste förening af ren och ädel natursanning med antikens hela plastiska lugn och skönhet. Och denne Thorvaldsen var dock en nordbo, bördig från Island, och han kände icke grekiskan och hade aldrig studerat någon. latinsk grammatica. Det klagas, att genom de klassiska språkens försummande poesien går under och specielt är det naturvetenskaperna, som få höra -hårda ord och snäsor, för det de skola befrämja materialismen och gräfva en djup graf åt poesien. Teninar man nu åsido det oriktiga deri att vilja förebära, att det endast är till fördel för naturvetenskaperna, som latinläsningen i skolorna skulle maka åt sig, då likväl mera tid derigenom skulle vinnas äfven för historia, moderna språk, filosofisk propedeyvtik och andra humanistiskt bildande. discipliner, så finner man lätt, att de, som från den klassiska ståndpunkten tala så förgrymmadt om naturvetenskaperna, dervid vanligtvis tala såsom den blinde om färgen. Man kan icke göra bättre än att hänvisa dem till naturvetenskapernas heroer i nyare tider, till en Linn, en Humboldt, en Örsted, en Liebig o. s. v. för att närmare motivera sin förkastelsedom öfver dessa grofva materialister, och angifva, huru hela deras verksamhet går ut derpå, att sänka oss ned uti materialismens dy. Det vore icke oäfvet, om dessa på den sacrosancta latinska grunden stående afsvurna fiender till ;materialismen ville nedlåta sig till att kasta en blick på de arbeten, i hvilka de store naturforskarne för denbildade allmänheten velat populärt framlägga hufvudresultaterna af sina forskningar, sin verldsuppfattning, t. ex. Örsteds Aanden i Naturens, Humboldts Kosmos; de skulle då måhända förundra sig deröfver,. att en så idealistisk och poetisk uppfattning kan låta förena sig med-de sorgfälligaste forskningar samt kalkulatorns stränga beräkningar; de skulle kanske i båda de nyssnämda arbetena bland annat påträffa naturmålningar, som innehålla mera poesi än dussintal af våra dussinpoeters arbeten. Med någon gnista af billighet skulle de då äfven medgifva, att man vid läsningen af dessa arbeten rörer sig uti en mindre materialistisk sfer, än den; hvari man dväljes vid läsningen af Horatii oden till den ungafCKloe eller den gamla Lyce, Ovidii bok de arte amandi eller Martialis epigrammer. Behöfver vår tid en motvigt mot de materialistiska tendenserna, så är det i sanning helt andra makter osh krafter man mot dem måste uppkalla än den juridiskt-spetsfundiga eller krasst epikureiska Romare-andan. Det är en gammal politisk jargon att klaga öfver det intrång, som den nyare tidens forskning gör på den poetiska naturuppfattningen. Schiller klagar uti ett anfall af klassiskt dåligt lynne, i sitt berömda stycke: Die Götter Griecheniands öfver die entgötterse Naturs och vänder sig suckande tillbaka till den tid, då höjderna ännu fyldes med oreader, då hvarje bäck hade sin najad-o. s. v.Det är väl sannt, att forskningen ohjelpligen förjagat gudarne ur naturen, men den har. i stället der funnit det lefvande gud, och naturen har sålunda visst icke blifvit tom och andelös.. Om den naturvetenskapliga forskningen alldeles borttager en mängd af fornverldens föreställningar och tillintetgör åtskilligt, som länge varit med fördel begagnadt af skalderna, men nu måste förvisas till förgångna tiders poetiska rustkammare, så öppnar den dock många nya idekretsar, nya vidsträckta utsigter på skönhetens område. När psevdo-klassicitetens anhängare inom vitterheten äro!så grufligt rädda för hvad de kalla realismenv, så är det endast derföre att denna uppträder