För den allmänna bildningen är det nödigt att söka tillegna sig den moderna civilisationens frukter. Då den moderna bildningen uti sig upptagit den antika, men tillika många andra elementer, är det naturligt att den skall vara mångsidigare, rikhaltigare, mera omfattande och att den är nödig för menniskor, som lefva och vilja finna sig till rätta i vår tid och icke lefva blott ett gengångarelif. Det har väl, som sagdt, sin fulla riktighet, att den moderna bildningen har sin rot i den antika, men icke är det nödigt för hvar och en särskilt att gå tillbaka till denna. rot, att genomlöpa samma utvecklingsgång som civilisationen gjort: Det händer då alltför lätt, att man stannar vid den temligen bäska ytan af denna rot, att man förstör sina tänder på det klassiska skalet, utan att få det ringaste med af kärnan, eller att man, der lyckan och förmågan äro bättre, på insamlandet af några fragmentariska och osammanhängande smulor af s. k. klassisk bildning spiller så mycken tid och möda, att man aldrig hinner tillegna sig någonting väsentligt af den nya bildningens frukter. Det tillhör den lärde, den grundlige filologen, den, som gör antikens lif och litteratur till föremål för verklig forskning, att derur upphemta nya skatter till gagn för den allmänna bildnidgen: men icke är det en pligt för hvarje bildningssökande menniska att deltaga uti detta kritiska forskningsarbete i de klassiska regionerna. Såsom skäl, hvarför äfven de, som sedermera icke få det ringaste gagn deraf, böra så tidigt som möjligt få den latinska grammatikan i sin hand, har anförts, att eljest många rika anlag skulle gå förlorade, om de icke från början finge tillfälle att utveckla sig i den högre bildningens solsken. Man har såsom exempel anfört Wallin och Tegner och frågat, hvad det skulle blifvit af dem, om de icke fått läsa latio. Hvar och en, som icke är ultralatinist, torde härpå svara, att det i alla händelser skulle blifvit någonting utmärkt af dessa män och att det specielt icke skulle gjort mycket till och från deras snillestorhet, om de hade börjat att läsa latin i den ena eller andra klassen af elementarläroverket, Är läsningen af latinska grammatikan en nödvändig slagruta eller probersten, för att få reda på geniet och de goda anlagen, då vore det ju, enligt samma resonnement, af den högsta vigt att någonlatinläsning infördes äfven i folkskolorna, ty de stora anlagen kunna ju finnas inom den ena folkklassen. såväl som inom den andra. Men någon annan kunde då tycka det vara lika vigtigt, att någon undervisning i matematik, i ritning 0. s. v. meddelas i de lägsta undervisningsanstalterna, ty de största matematiska och konstnärliga snillen kunna ju vara fördolda bland massan af folket; man kan ju icke veta, hvarest här och der i våra skogsbygder eller på våra åkerfält går med. yxan eller vid plogen någon ny Polhem, någon Jobn Eriesson eller Per Hörberg. Den sidan, som ifrar mot den öfverdrifna latinläsningen uti elementarläroverket, är just den sida, som tillika ifrar för att så mycket af den allmänna bildnihgens elementer som möjligt måtte kunna tränga sig nedåt äfven till folkskolan, då deremot ultralatinisterna i allmänhet vilja inskränka den bildande undervisningen till en mindre, aristokratiskt afstängd krets, hvars Schibboleth och frimurareteckenutgöres af grammatica latina. En talare, som -.uppträdt här såsom målsman både för skolan och poesien, har påstått, att det poetiska elementet skulle försvinna ur lifvet och detta sjunka ned uti materialismens dy, om man företoge sig att rubba det tusenåriga träd, i hvars skugga konsten och vetenskapen njutit hägn, det vill i prosaisk omskrifning. säga: om man ställer så till, att gossar och ynglingar icke komma att använda största delen af sin bästa lärotid på inhemtande af en hop grammatiska reglor och finesser, som de flesta aldrig komma att använda eller ha något bruk för. Skulle det nu verkligen vara så, skulle poesien oskiljaktigt vara bunden vid och beroende af den latinska grammatiken, då kan man t. ex. ej annat än på det högsta förvåna sig öfver Kalidasas, som icke hade någon aning om att ettlatinsk språk existerade, och som ändock vågade skrifva dramer, hvilka ännn efter årtusenden beundras för det poetiska behag, den skära romantik, som de förete. Huru skall man i sådant fall kunna förklara den hebreiska lyrikens djerfva flygt, denna sublima gammaltestamentliga poesi, som är vanstäld genom en dålig öfversättning, och det oaktadt alla prestkandidater äro ålagda att fuska litet i den hebreiska filologien: — ett ytterligare vittnesbörd derom, huru ringa de extensivt utbredda ytliga insigterna äro till gagn för vinnandet af en sann kännedom om fornverldens litteratur. Ossians väldiga sånger, bära de väl något spår af en skald, som ordentligt studerat sin Hcratius och Ovidius? Och gå vi till den nya tiden, så möter oss genast en man, som kallar sig William Shakespeare, och som torde vara den enda, hvars dramatiska dikter kunna ställas i jembredd med de odödliga grekiska mästerverken. Spränglärda Oxfords-herrar, som skrifvit mycket vidlyftiga biografier öfver den store britiske dramaturgen, äro något förlägna och skämmas så der smått på hans vägnar, när de nödgas berätta, att han icke kände ett ord grekiska och nära på lika litet latin. Ja, gå vi tillbaka till sjelfva Grekland och betrakta vi de store mästarne, sådana som Sofokles, Aeschylus och Aristofanes; huru var det möjligt att de kunde fostras. till stora skalder utan att få den själsrykt, som ligger i latinska grammatikan och utan att studera Horatii epistel de arte: poetica? Det är Grekland i dess blomstringstid, det är dess litteratur och konst, som utgör den äkta antiken, hos hvilken man finner en frisk och outtömlig källa af skönhet, behag och harmoni. . Den grekiska poesien och konsten voro rent nationella, mer än poesien och konsten i något annat tidehvarf varit det, och det är just derföre och emedan det sköna helleniska lifvet i dem fann ett sant och fullt uttryck, som de bli evigt beundrade och evigt gällande såsom någonting skönt och fulländadt och tillika innebära en ständig påminnelse om .dennationella. grund, påhvilken all vitterhet och konst måste bygga, om de skola ha någon betydelse för sin tid och för kommande tider. Den romerska litteraturen, hvilken i: ultra-latinisternas ögon ensam får den äran att representera klassiciteten, är deremot ett eftergjordt arbete, som ingen rot har uti folklifvet. Den romerska vitterheten uppstod först sedan romareandan med frihetens förlust redan var på förfall och tillkom hufvudsakligen för att förgylla och blomsterpryda de af cmsarerna smidda bojorna. Det är temligen betecknande att i Rom var det slafvar, som hade: sig anförtrodd ungdomens undervisning, då deremot i Grekland de yppersta tänkare, de största snillen ansågo: det för en ära och pligt att samla omkring sig :den. vetgiriga ungdomen. Den romerska civilisationen har utan tvifvel haft sin verldshistsriska mission. Den tjenade till att allmänliggöra något af den grekiska civilisationens resultater. Den grekiska bildningen i sig sjelf var alltför hög och nationel, att den hade kunnat göras tillgänglig för Europas barbariska nationer; den måste vulganiseras, nedplattas något, för att bli njutbar för de nationer, som underkufvades-af romarne och dem, som sedermera störtade det romerska väldet, och hvilka sålunda tillika med kristendomen fingo