nog stark spänning för att jaga sömnen från hennes ögon, hade den ej haft en lika stark afledare i hennes tankars verksamhet. Dessa sysselsatte sig med planen att bereda henne en möjlighet att få åtfölja sin make till Kronoborg, till konungen, dit hennes väg i alla händelser var bestämd. Attanropa hertigen eller drottningen, visste hon vara fruktlöst; mot dem hade hon förgäfves sökt styrkan af sin makt att röra hjertan; det återstod henne blott att försöka den som låg i guldet, och mot — hvem? Alla låga menniskor äro vinningslystna, tämkte hon, och derföre måste denna böjelse vara stark hos den grofva man konung Karl anförtrott min makes säkerhet. Det var således vid Gyllenstjerna hennes tankar stannade. Detfordrades en strid mot hennes stolthet innan hon kunde förlika sig dermed; men i qvinnans hjerta blir kärleken alltid den öfvervägande makten, och den segrade äfven nu. Sedan hon sålunda kommit till fasthet i sitt beslut, återstod henne endast svårigheten att bereda sig ett tillfälle att utan vittnen få tala med honom: Detta tycktes tillfället vilja bistå henne med. Påföljande morgonen uppgick oändlingen klar. Öaktadt Oktober månad var nära halfliden, bibehöll luften mycket af sommarens mildhet, och spred genom sin sällsamma renhet en föryngrande och behaglig färg åtlemningarne af naturens flydda fägring. Morgonsolen, som från en klarblå bimmel trängde in genom de rika gardinerna i Marie OCasimirs sängkammare, och akacierna, som utanför fönstren hviftade sina gulnade toppar för den sakta vinden; lockade henne, efter den genomvakade natten, att hemta styrka i det friska, fria, och så begaf hon sig, tidigare än man i de öfriga hofvens våningar kommit i rörelse, ut i trädgården och parken. Detvar henne framför allt ljuft att ensam och osedd vandra omkring dessa murar, inom hvilka hennes kärleks föremål dvaldes, och kasta spanande blickar upp till de höga fönstren, i hopp att upptäcka den älskade bilden inom något. Dock förgäfves! Ur ingen ruta blickade henne det