Diskussionen öfver rekior Oramirs teser i. iäroverksfrågan. Sammanträdet den 7 December. (Forts. fr. gårdagsbladet.) Mag. Sohlman skulle icke förlängt den eljest nog vidlyftiga diskussionen, isynnerhet som han af den föregående talaren i mycket vore förekommen, om icke en eller annan af de nästföregående talarne, som i granna ord uppträdt till latinitetens försvar, dervid framkommit med så djerfva påståenden, under åberopande af skolbildningens och poesiens intressen, att äfven den, som hvarken är skolman eller poet, kunde känna sig frestad att från sin lekmannaståndpunkt inlägga en liten protest deremot. Till en början kan man ej annat än på det högsta förundra sig öfver den sammanblandning af alldeles olika saker och frågor, hvartill man gör sig skyldig och som man finner särdeles beqväm, på den sidan, der man vill försvara den myckna låtinläsningen iskolan. Man identifierar oupphörligt det tidiga inpluggandet af grammatica latina med den klassiska bildningen. Hvar och en, som föreställer sig att den nyssnämda grammatika-läsningen kunde betydligt inskränkas eller möjligen förvisas från elementarundervisningen till det akademiska studiet, — han anfaller — så heter det—i öch med detsamma -denna klassiska bildning, hvars modersmjölk vi underårbundraden druckit. Det har emellertid af ingen, som yttrat. sig under denna diskussion, blivit bestridt, att studiet af.de båda klassiska språken bör ingå i den högre; den. lärda bildningen. De,som bekämpat latinpluggandet i skolorna, ha just ansett, att den klässiska bilningen, genom att bli mera koncentrerad skulle bli grundligare och. mera stark och derigenom utöfva ett långt större inflytande och göra mera gagn åt den allmänna bildningen än genom det ytliga, extensivt utbredda men innerligt fattiga skenlif .den nu lefver. Lärdom är: ett; bildning ochduglighet ett annat. .