lön för sin skrytaktiga feghet att-icke nöja sig med den stryk han fätt i sitt eget land, utan äfven komma hit. Håll! Hvem ni är, herre, tillkommer det er att tala med aktning om palatinen af Sandomirp, sade Marie Casimir med en blick på Gyllenstierna, som ovilkorligen bringade honom ur koncepterna. Om förlåtelsel stammade Johan och blef henne nu först varse. Jag visste icke att här fanns någon, som kunde såras af hvad jag sade. En ädel man skulle i första rummet känt sin egen ära såras genom att smäda en fiende i dess olycka. Johan bet sig i läppen. Hvad skall ni hafva att beställa med palatinen af Sandomir, efter hvad jag tyckte mig höra er säga ? frågade Marie Casimir: Ingenting, förutom att på mig hvilar ansvaret af hans säkra öfverförande till Kronoborg. t Också han till Kronoborg? sade Marie Casimir. Men i stället att fullfölja sina frågor, vände hon sig till den gamle och sade: För att rätt kunna skatta värdet af den gästfrihet ni haft den godheten tillbjuda mig, måste jag vara öfvertygad att smädelsen icke får utala sig öfver ett namn sådant som Johan Zamoyski.x . En obetänksamhet, som icke skall förnyas, jag lofvar er det! sade hertigen. Jag tackar er, min hertig! Jag kan då med trygghet lemna er sal och med lugn: hvila under ert tak. Och Marie Casimir helsade till afsked och gick att innesluta sig i de rum man åt henne anvisade. XIX. Morgondimma och aftonljus. Marie Casimir tillslöt icke sina ögon på hela natten. Endast det, att vara sin make så nära, beskuggas af samma tak, andas samma luft, höra samma vindars sus, endast detta skulle hafva hållit hennes känslor i