Vi ha redan förut uttalat oss öfver be-l. lydelsen af de märkliga handlingar, som danska regeringen utfärdat den 6 sistlidne November och hvilka ställa den dansk-tyska str dsfrågan på en betydligt redigare fot. Det torde dock icke vara ufver st atv genom ett närmare skärskådande af. dessa handlingar skaffa sig en öfverblick af Danmarks politiska ställning för ögonblicket. Resultatet af dessa dokumenter är såsom bekant Holstein-Lauenburgs: utträdande ur den danska helstaten, och detta . resultat framträder såsom en eftergift, ett medgifvande åt det tyska förbundet, hvilket det också i sjelfva verket är från den helstatseståndpunkt, på hvilken danska regeringen en gång hade ställt sig. Vi vilja icke afgöra, om det är ett utomordentligt prof på statsmannaskicklighet hos danska regeringen eller sen ödets ironi emot Tyskland, att det steg, som sålunda-framträder såsom den yttersta eftergiften åt en närgången motståndare och som tages efter enträgna uppmaningar från stormakterna och från svensknorska kabinettet, dock i-sjelfva verket är af sådan natur, att det från nationel dansk syn punkt måste framkalla tillfredsställelse. Genom sta!sakterna af den 6. November är tillståndet i den danska monarkien följandes För de särskilta angelägenheterna finnas i Holstein, Lauenburg, Slesvig och det egentliga konungariket särskilta parlamentariska församlingar: holsteinska ständerförsamlingen, lauenburgska landtdagen, slesvigska ständerförsamlingen och konuingarikets riksdag, hvilka dock ha beslutande myndighet i betydligt olika grad. Riksdagen har en långt mera intensiv makt än de öfriga församlingarne. Men hvardera af dem har dock sin makt inom sitt område. För de gemensamma angelägenheterna existerar en beslutande församling, riksrådet; men den omfattar icke längre hela monarkien, utan endast konungariket och Slesvig. I alla gemensamma angelägenheter är Fredrik den sjunde för närvarande konstitutionel regenti Danmark-Slesvig, men absolut i Holstein-Lauenburg. Hvad som blifvit uppnådt genom eftergiften för förbundets fordringar är derföre två ganska väsentliga saker: 1:o Man har så klart och tydligt, att något tvifvel och några undanflykter icke mera kunna ega rum, uppdragit en gräns för tyska förbundets inflytande; det går till Eidern, men icke en tumsbredd längre. 2:o Man har upprätthållit en konstitutionel förbindelse mellan konungariket och Slesvig, hvari Holstein icke har någon del. Man har sålunda uppnått, att Slesvig och Holstein icke blott inför all verldens ögon fått en väsentligt olika ståtsrättlig ställning, utan tillika att det förstnämda landet förblifvit uti ett författningsförhållande tillsammans med Danmark, hvilket icke berörer Holstein: Detta senare är en mycket vigtig punkt. Före 1848 satte de blinda absolutistiska rege1ingarne i Danmark Holstein och Slesvig nära tillsammans, liksom i en motsats mot konungariket. Efter fredsslutet kom man icke längre, än att Holstein och Slesvig stodo i samma förhållande till hvarandra inbördes, som till konungariket. Nu deremot har man kommit derhän, att Slesvig står nära förbundet med konungariket, såsom en enhet med detta gent emot Holstein och Lauenburg. Man får dock icke förbise, att denna sakernas ställning icke är definitiv, utan provisorisk. Dokumenterna af den 6 Nov. förklara uttryckligt, att holsteinska ständerförsamlingen, som skall sammanträda den 3 Januari, skall sysselsätta sig med regeringsförslag rörande hertigdömets framtida ställning i helstatsmonarkien. Man kan sålunda befara att, om den nuvarande regeringen visar sig släpphändt och icke förstår att begagna sig af förhållandena, det öfvertag, sorh den danska saken yunnit, skulle kunna bli alldeles förspildt och resultaterna obehagliga. Efter regerinens senaste uppträdande torde man dock böra hoppas det bästa. ; Ställningen är äfven något besynnerlig i ett annat hänseende, Holsteinska ständerförsamlingen haren viss beslutanderätt i sina särskilta angelägenheter; men deremoti afseende på de gemensamma blott rådgifvande röst; ehuru regeringen naturligtvis kan göra tillbörligt afseende på dess framställningar, så länge de hålla sig inom de rätta gränserna (icke beröra Slesvig), och detta så väl af aktning för den konstitutionella principen, som med afseende på den vigt förbundsdagen genom sitt understöd skall gifva åt dylika framställningar. Om den holsteinska ständerförsamlingen, hvilket icke är osannolikt, skulle finna det passande att förblifva vid sin negativa hållning emot regeringen och blott förkasta dess förslag, eller också sjelf framkommer med förslag, som öfverskrida gränserna för dess befogenhet, så är det utsigt till, att det nuvarande interimistiska tillståndet förlänges och kommer att läggas till grund för det definitiva ordnandet, emedan det då icke blott vinner det beståendes auktoritet, utan äfven för de bemedlande och vänskapligt sinnade makterna före: ter sig såsom den enklaste och ändamålsenligaste lösning af förvecklingarne, En särskilt fråga blir den, -om den ställning, som danska riksdagen under sådanä förhållanden till följd af den konstitutionella rätten skall intaga. När riksdagen år 1855 gick in på den inskränkning af Danmarks rikes grundlag, som var nödig för att helstatsförfattningen skulle komma till stånd, gjorde den det förbehåll, att inskränkningen blott skulle gälla så länge som helstatsförfattningen stode qvar i erkänd verksamhet; när detta j längre vore förhållandet, skulle Danmarks rikes grundlag åter inträda i sin fulla kraft. Det kan nu starkt sättas i fråga, om icke de sålunda förutsatta fallet nu inträffat; men de . också tvifvel underkastadt. huruvida det