Aftonbladet – 14 december 1858, sida 1

— RR att det endast var statsmannen som talade, svarade: Det gör mig ondt att icke kunna bifalla detta. Huru? sade Marie Casimir med ton och åtbörd af den högsta förundran. Ni vägrar mig: att återse min gemål?, En axelhöjning och de tunna läpparnes sammanpressande visade hertigensobeveklighet. Med en min, hvari en lätt skiftning af förtrytelse kunnat spåras, vände Marie Casimir sig till drottningen, stannade på ett vördnadsfullt afstånd och sade, under det hon behagligt böjde sitt vackra hufvud: Ers majestäts hjerta kan icke vägra min bön! Konungen af Sverge är ädelmodig, bans drottning kan icke vara det mindre.n Hedvig Eleonora betraktade henne med sin kalla, intetsägande blick och svarade: Ni har hört hvad hans höghet hertigen, min fader, sagt; det tillkommer icke mig att motsäga honom. Ni är drottning, jag kan ej tvifla på er makt; ni är maka, jag kan ej tvifla på ert bjerta. Förlåt att min bön icke först vändes till er, och strafta mig icke med en hårdhet, som måste vara lika främmande för ert ädelmod, som förkrossande för mig!) Hans höghet hertigen kan icke bafva vägrat utan att dertill ega giltiga skäl. Utan tvifvel en gärd åt er kungliga makt! Han har icke velat träda dess rättigheter i förväg. Det tillhör bär drottningens makt att handla. Drottningen fann sig visserligen ganska belåten med den hyllning Marie Casimir bringade hennes konungsliga värdighet, men för inskränkt, för likgiltig och egoistisk att höja denna värdighet genom kängligt handlingssätt, skrufvade hon sitt stora briljanterade armband i stället för att svara och lockade Pelias attlägga hufvudeti hennes knä, (Forts.)