Aftonbladet – 14 december 1858, sida 1

En stum häpnad intog alla vid Marie Ca simirs åsyn. Man hade icke väntat en så lysande skönhet. En klädning af mörkt sam. met, som till hilften betäckte hennes alaba sterhvita hals och från lifvet: föll fotsid nec i djupa veck, upphöjde fördelaktigt henne: präktiga gestalt, och den blixtrande juvelnå len i hennes mörka lockar, hvilken utgjorde hennes enda prydnad, tycktes, liksom stjernan på natthimlen, få sin glans af det omgifvande mörkret. Under det intrycket ai bennes åsyn stod att läsa på allas ansigten, bibehöll hon detta stilla Ingn, som adlar olyckan, och mötte med en blick, full af liflig uppfattning, men värdig besinning, den krets, hvari hon befann sig. Det är till er, min hertig), afbröt hon tystnaden och vände sig till. den gamle, en olycklig maka kommit att framföra sin bön. Ni skulle sätta mig i förbindelse genom lyckan att kunna tjena er! Allenast, ädla fru), att jag på förhand måste påminna er, ifall, såsom jag fruktar, er bön gäller någon förmån för-er make, att han icke är min fånge och jag icke har rättighet att sträcka min mildhet utöfver de gränser säkerheten föreskrifvor. Det är icke af er jag hoppas någon sådan eftergift. Allt hvad min bön innebär är endäst att få se honom, .få tala med honom. Den gamle hertigen, hvilken, som vi veta, var en djup politiker och gerna spanade hemliga kombinationer och vidt utlagda plancr i allt hvad som skedde, fruktade att någon sådan kunde vara i fråga till fångens hemliga undkommande, hvarföre han med en blick, om borde öfvertygat den vackra bedjerekan ) Vi torde här böra förnya påminnelsen, att iPolen männen ej buro andra titlar än den, som tillhörde deras tjeast, och deras damer enligt franska bruket endast benämdes madamen, —