Aftonbladet – 14 december 1858, sida 1

tinens af Sandomir gemållb Man väntade att få höra hvad hertigen skulle svara; och Maria hviskade till Ingeborg: : Så har då vår Herre förbärmat sig öfver vårt tråkiga lif och skickat en engel att rycka oss från dessa hundkrig, som hota att mörda oss med ledsnadens blylod. Den gamle hertigen begrundade saken med samma vigtiga min, som hade det gällt att öppna en stads portar för fienden, och sade slutligen: Säg den ädla damen, att det är en rättighet hon begär, hvilken endast tillkommer furstar och mina högsta embetsmän., Pagen gick, men återkom snart med en ung pospolit i lysande drägt, hvilken, då han blifvit hertigen förestäld, sade: Palatinens af Sandomir gemål låter säga genom den ringa tjörfaten, som har den äran att anföra hennes lifvakt, att hon är van att se sin rang erkänd af konungar och furstar samt hoppas att hertigen af Holstein-Gottorp icke skall ställa sig i skuggan af så höga föredömen. Hon är stolt, denna ädla frun, sade hertigen med ett leende, som skulle dölja att denna helsning ingalunda behagade honom. Säg henne, att hertig Fredrik aldrig varit obeveklig för det vackra könets böner, och att på denna räkning äfven hennes beviljas. Pospoliten bugade sig och gick, och så stark var den spänning, hvarmed man afbidade den stolta gästen, att Pelias hann rulla ur knäet på sin höga matmor och slita ett stycke spets af hennes klädning i fallet innan ågon kom till besinning för att förebygga olyckan. :, va Slutligen, och sedan man efter pligtskyldig oro lyckats: återkalla Pelias och hans höga egarinna från deras förskräckelse, såg man ändtligen dörrarne uppspringa för den väntade.