Aftonbladet – 14 december 1858, sida 1

band voro drottningens och furstinnans fa vorit-knähundar, Pelias oeh Pelt, begge a spansk, troligen kastiliansk race, ty begge ha tade hvarandra med oförsonlig hätskhet. Hvai denzene af dessa söta varelser vädrade spåre af den andra, blef det en krigsförklaring och ett krig, hvarvid ofta hela uppvaktningen kon i rörelse såsom fredsmäklare. Ej sällan hän de att läsningen af de från stora krigsteater! ankommande underrättelserna måste afbryta: för: att stilla hundkriget, och slutades dett med ett sönderslitet öra, gjordes deraf mere buller än af mången tapper krigares död ide leder som stredo för Sverges ära. En liten spänning i de slappa sinnena upp: stod väl vid den fångne palatinens ankomst. och berättelserna om hans utmärkta yttre väckte en liflig håg att få se honom, synnerligen hos damerna; men då han, förmodligen sårad öfver den stränghet, hvarmed hertigen fann sig föranlåten att inskränka hans frihet inom slottet, aldrig visade sig utom sina rum, försjönk allt åter i sin vanliga tröghet, och Pelias och Pele blefvo ånyo hofvets sysselsättning. Under dessa förbållanden hände en afton, just då den samlade hofkretsens uppmärksamhet var fästad på huru den förstnämde, som hvilade i drottningens knä och redan med ett ilskefullt morrande gaf att förstå hvad: han hade i sinnet; skulle bete sig mot den senare, som långsamt och fredligt bvaggade sig till vrån: vid kaminen, för att släcka sin törst ur silfverskålen, att en kammarpa inträdde och till gamle hertigen framställd : ida den fångne palatinens avlindt med SUka 18 ÄRA in: på borggården. Denna underrättelse verkade som -en frsk fläkt efter en vindstilla. Man glömde Pelias och Pel6; man upprepade emellan sig: Pala