Aftonbladet – 13 december 1858, sida 3

a mstnN R för alltid se dem gvarhidina iden förvisning hvari de nu äro. Jag skall aldrig tillåta dem vistas annorstädes. Ni misskänner er makt i detta fall; min gemål, sade konungen med triumferande uppsyn, och för att öfvertyga er derom vill jag låta er veta att dessåföremål för ert hat i denna stund troligen befinna sig hos konung Fredrik i Danmark, i stället för i den landsflykt ni föreskrifvit dem. Vid denna nya upptäckt var drottningen nära att falla i vanmakt. Hon såg sitt välde brutet och den svage konungen färdig att falla i armarne på en starkare makt. Det var Polens tömmar som gledo henne ur handen. En lätt darrning skakade hennes ståtliga gestalt, och de bleknade läpparne stodo stela och halföppna, men ögonblicket derefter, segrade hennes skarpa omdömeskraft och instinkt för det henne värdiga, och med återtagen sjelfbeherrskning sade hon: . En så oförstäld öppenhjertighet kräfver att på lika sätt betalas. Sedan ni lärt mig förstå hvad jag å er sida har att vänta, bör ni känna detsamma från min. Från detta ögonblick äro vi i förhållande till dessa ynglingar hvandras afgjorda motståndare. Aldrig skola de, framdragna ur en anspråkslösa glömska, göra sin lycka, aldrig skola de i er närhet, vid hofvet eller ens i hufvudstaden; vinna några framgångar, så länge jag eger anhängare och förmår att något verka. Det är min trohet met er och Polen, som ålägger mig detta.n Erkännande er makt, min gemål, eger jag dock i detta fall en viss öfvervigt, som äfven ni torde nödgas medgifva. Låtom oss antaga att de förhoppningar jag en gång vågade för er: bekänna voro alltför stora; låtom oss antaga: det, säger jag, så återstår mig dock attlegalisera den ömhet, ni hos mig fördömer, genom ett öppet erkännande af orsaken. (Forts.