Marie Casimires smärta var djup, men den nedtryckte henne hvarken till modlöshet eller förtviflan. Hon egde ännu på jorden den hon älskade; det var olyckan och icke döden som skilde dem åt, och då så är, kan kärleken. der den är stark, bringa krafter för att återvinna sitt förlorade allt, och hennes kärlek var af detta slag. Sedan hon. läst och ännu en gång läst de af ömhet och längtan glödande brefven, var hennes beslut fattadt. Öfvertygad att derför vinna drottningens sympatier, ilade hon att i hennes sköte nedlägga underrättelsen om den sorg, som drabbat henne och Polen, samt sitt beslut att sjelf och oförtöfvadt resa att utverka sin makes frihet; skulle hon behöfva tigga den på knä inför Karl Gustaf eller köpa den med guld, till lika vigt med hans egen person. Då hon inträdde till drottningen, hos hvilken det var henne tillåtet att oanmäld komma och gå, fann hon henne tillbakalutad i sin ottoman, med ett öppet bref i handen och ett uttryck af blandad harm och bitterhet på sitt ansigte, för hvilket hon tog ett steg tillbaka, villrådig om hon borde fullfölja eller afbida ett annat ögonblick. Louise Gonzaga, som märkte hennes villrådighet, vinkade henne att närma sig, och Marie Casimire nalkades afmätt, i det hon sade: Jag fruktar att störa ers majestät. Min Marie har så många gånger varit vittne till mina bekymmer, att jag glömt att tvinga mig inför henne., i Det smärtar mig att i en Sstund af bekymmer nödgas bringa nyheter, som skola öka dem. Du kommer då med ledsamma underrättelser? Tyvärr, ers -majestät. a Och likväl stråla dina ögon som bure hjertat glädje.