Aftonbladet – 13 december 1858, sida 2

(Insändt.) Till Svenska Tidningens C—m. Det skulle alltför mycket strida mot höflighetens bruk att icke erkänna emottagandet af H. H:s ärade skrifvelser, som med öfverskriften gömdt är icke glömdt? genomgått de 4 senaste numren af. Svenska Tidningen och hvilka angifva sig såsom svar på en af undertecknad författad artikel i Aftonbladet om den s. k. personlighetsprincipen?. Jag beklagar, att detta svar, huru långt, lärdt oeh skarpsinnigt det än må vara, icke kunnat leda mig från min förra opinion, att H. H:s strid mot personlighetsprincipen, betraktad utur synpunkten af-jemnlikhet för alla menniskor som gå på två ben, icke eger den ringaste tillämplighet på den fråga, hvarom tvist uppstått, eller frågan om enkel och lika rösträtt. för personer, hvilka af grundlagen blifvit berättigade att ega valrätt till riksdagsmän, utan anser jag fortfarande detta fäktande, med alla dess stora tillrustningar och evolutioner, på ett hår när likna den famöse riddaren Dot Quixotes mot väderqvarnen. Att i öfrigt ingå i någon antikritik af H. H:s högtrafvande kritik af min anspråkslösa uppsats, vore numera, s dan hufvudfrågan, åtminstone för någon tid, kan änses afgjord, att, som ordspråket säger, bjuda senapen efter måltiden?. Slutligen får jag förklara min stora ledsnad deröfver, att hvad jag yttrat om H. H:s författarskap 1 detta ämne träffat så djupt, att det tyckes hafva bringat H. H. i ett slags rötmånadstillstånd. Detta var ingalunda min afsigt. Jag ville endast något kittla en gammal bekant, för hvars både lärdom och visdom jag i öfrigt bär all skyldig respekt, men hvars politiska teorier jag desto mindre kan inregistrera bland trosartiklarne, som jag ganska väl erinrar mig, huruledes H. H. för 17 eller 18 år sedan, vid återkomsten från någon tids vistelse hos Rysslands magnater, med enahända tillhjelp af sofismer försvarade sin benägenhet för ryska ideer, och för 10 år sedan, då revolutionen utbröt i Paris, var ildende röd? för att ej tala om det läger, der H. H. för närvarande tror sig föra kommandostafven. Det allra ledsammaste är likväl, att H. H. förspillt en säkert för H. H. ganska dyrbar tid på författandet och publicerändet af en adress, som troligen ingen annan mäktat läsa än H. H. sjelf och S. H. T:s Ödmjuke tjenare PS YR