Aftonbladet – 11 december 1858, sida 3

talande med soldaten om hans kost och sold och drottning Sofia Amalia, hvars stolthet an. nars så noga vägde på den kungliga värdig. heten, drottaing Sofia Amalia, säga vi, klap. pade på axeln borgarhustrun, som kom med korgen på armen för att bära mat till sin man, hvilken bar sten till murarnes iståndättande, eller tilltalade hon någon ung jomfrw, som sjungande ilade åstad att söka sin broder eller älskare på post, för att tillställa honom en flaska vin eller gifva honom en gördel, som hon sjelf virkat, till skydd mot nattens kyla; och prins Kristian, den unge tronföljaren, hur hjertligen log han icke vid folkets ifver att trängalsig om sin Kjoere Konge, och hur gladt lånade han ickel sitt öra till dess jubel öfver hans alle smukke Börn som redan visade sig så -Kongekjsekken. Czarnecki höll sig länge i skuggan, medan man med facklorna omgaf den kungliga familjen. Han ville icke göra något afbrott i ett uppträde, som föreföll honom på en. gång så ovanligt och så skönt. På ett gifvet tecs ken upphörde allt arbete; alla slöto sig ikretomkring den kungliga familjen, och konung Fredrik sjelf tpptog en psalm, hvari alla de öfriga snart instämde. Men under denna sanilade uppmärksamhet kunde Czarneckis och hans följeslagares närvaro icke leninag ohec märkta. I en folkmassa, der snart sagdthvarenda menniska lärt personligen. känna och anse. de öfriga som bröder, kunde främlingar icke länge dölja sig. Så snart audakten var slutad, gick derföre Czarnecki fram emot konungen; men främmande för hofseder, och som krigare van att tala hjertats enkla språk, började han: ä Jag har utan tillåtelse gjort mig till vittne af en scen, hvilken jag alltid skall räkna som en lycka att hafva skådat. Kan ers majestät förlåta mig det? Hvem är ni? frågade konungen, under det den -lilla prinsessan gömde sitt hufvud mot hans axel, rädd vid-åsynen af den främmande drägten, det långa, gråsprängda skägget och det ärriga ansigtet.