Aftonbladet – 11 december 1858, sida 2

Emedan jag förmodar att ers excellens och han äro de enda invigda i konungens närmare förtroende, och jag hoppas det ej kan träda grannlagenheten för nära att önska. få veta hvad ej länge kan förblifva en hemlighet. Wrangel, som ännu icke kände konungens plan för truppernas landsättande, en plan, hvilken i nära sammanhang med det af Dalberg tillstyrkta anfallet, konungen ej ännu velat upptäcka, Wrangel, säga vi, kände sig verkligen djupt sårad på sin ömtåligaste sida. Den föreställningen att man skulle tro Dalberg med honom, den erfarne fältherren, hvars namn ända från Gustaf Adolfs tider varit fästadt vid svenskarnes mest lysande segrar, dela konungens förtroende, skulle varit honom sårande; medvetandet att icke med Dalberg dela detta förtroende var honom sönderslitande. Ett moln, likt en åsksky, lade sig öfver hans panna, men för stolt att ge luft åt en harm, som skulle förråda en förödmjukelse, sade han: Ett förtroende är förtroende intilldess man eger rätt att yppa det; hans majestät har ännu icke gifvit mig det; ni vänder er således förgäfves till mig. . Gyllenstjerna sväljde det bittra i svaret för förnöjelsen att i spåren af Wrangels undertryckta känelor finna verkan af den gnista han utkastat, och sade: Ers excellens grannlagenhet är ganska stor, skada blott att den ej torde vara det i lika bög grad hos Dalberg, och sålunda tjena honom att inbilla folk at! han är den ende invigde. Apparenserna äro ej missgynnandep, tillade han, i det han visade åt den sidan der konungen ännu stod, fortfarande i sitt samtal med den afundade. Wrangels blick ljungade mot det anvisade stället, men med bibehållandet af sin hela värdighet sade han: Öfverstlöjtnant Dalberg-kan icke så missräkna sig på menniskors lättrogenhet, eller han skulle ha förlorat först ndet. St.ax derpå lemnade konungen Dalberg och lät kalla sina rådsoch fältherrar samt öfriga högre officerare omkring sig. Stå på din om i erdäcket, milt i bre