Aftonbladet – 11 december 1858, sida 1

för att längre hvila på sjukbädden. Jag skall, jag måste åtfölja konungen i morgon.n Och med detta beslut öfvervann han sjelfva sjukdomens styrka och åtföljde tåget, som dagen derefter begaf sig till Wismar. XIV. Mot Danmark. Vi vilja icke uppehålla oss vid den Wis marska resan eller dess ändamål, att intala de öfriga der samlade rådsherrarne nödvändigheten att anfalla Danmark med krig, för att dertill vinnna deras bifall — en resa, hvars hela förlopp mera tillhör området för historien än vår historia — utan följa i stället konungen då han, återvändande derifrån till Kiel, den femte Augusti lade ut med sina trupper, för att utföra det stora värf, hvars utgång skimrade för hans hopp i helt annan glans än verkligheten skulle gifva den. Midt emellan de öfriga i harnnen liggande fartygen, hvarpå svenska trupperna voro inskeppade, satte ar iralskeppet Victoria, fördt af riksamiralen Karl Gustaf Wrangel, med konungen ombord, ut ifrån Kiel. Det var präktigt att se den stolte örlogsmannen, med sina hvita segel, sin med för gylda sirater prydda framstam och med kanoner späckade sidor, lägga från land och lugn och majestätisk, såsom i medvetande af att föra en monark inom sina bord, plöja sin breda fåra öfver den solbelysta vattenspegeln. Med blottadt hufvud och vinkande med sin fjäderprydda hatt åt sin gemål och sin syster, hvilka från fönstret af ett hus invid den af tusende åskådare uppfylda stranden följde honom med längtansfulla blickar, stod konungen på en upphöjning af akterdäcket med sin unge svåger vid sidan, som sorgsen och dyster stirrade mot den flyende stranden. Denna var icke långt borta innan konungens blickar vände sig ut åt den sig vidgande bugten, hvars blåa yta snart betäcktes af den svenska eskadern. Nu strålade hans öga, och han drog ett djupt, friskt andedrag ur det breda, för så många stora förhoppningar varmt klappande bröstet, Vändande sig till hertigen, som alltjemt stod försjunken i en dyster sinnesstämning, sade han: Vet ni, min svåger, hvad denna bugt