Aftonbladet – 10 december 1858, sida 3

nm der sekler och räknats bland tvenne konungarikens yppesta slägter, hvars stamträd skjuter upp grenar, ända till tronens närhet, såsom vår stamfader i Sverge, hvilken blef förmäld med en konungadotter; och denna Kristina, denna den ädle Sturens värdiga enka, som med en drottnings makt befalde en här emot landets fiender! ... Ja, sådana anspråk bevisa ju en berömvärd blygsamhet? Den dåren! Och hon, er syster, skulle hon fördraga, tillåta? ... Qvinnorna ha i alla tider varit svaga för män af stor ryktbarhet, och detta bör förlåtas deras fåfänga, då män emot män stundom visa samma svaghet, Död och pinal; utropade Kristian Albert. Jag påminner mig nu det bryderi hans oväntade ankomst förorsakade henne och den opasslighet, som plötsligen påkom henne. Allt är mig nu klart, hon älskar honom, — ja, utan tvifvel gör hon det. Träffad af tanken att möjligen hafva råkat sanningen, då han trott sig finna en dikt, lämplig att leda den unge, liflige hertigen efter sina planer, uppflammade en bitter vredeskänsla i hans sinne; men seende den hetsighet hvaråt Kristian Albert öfverlemnade sig, och den verkliga smärta en första svartsjuka tycktes uppkalla hos horiom, fattade han ögonblickets vigt och sade: e Såå, ers höghet påminner sig verkligen detta? Om jag påminner mig det? — Och ni, min baron, ni kan fråga mig detta med ett lugn, som vore det fråga om en harjagto Ja, ers höghet, emedan, om jag nödgas hata Dalberg, jag dock lyckönskar min sys ster.n Ni lyckönskår henne? — Ni yrar, och jag lyckönskar er att så är fallet. (Forts. följer.)