Aftonbladet – 10 december 1858, sida 3

icke tålde någon förtjenst öfver sin egen och räknade hvarje rättvisa åt andras som en negativ orättvisa mot, hans; Han kunde lättare förlåta fel än tjenster, emedan de förra icke voro besvärliga för hans egenkärlek eller ärelystnad. Hertigens ord voro honom derföre icke särdeles angenäma, och med. ett medlidsamt leende svarade han: Furster ha en ganska lycklig gåfva att låta fängsla sig af skenet. Den anspråkslöshet ers höghet så nådigt täckes loforda är, i sjelfva verket betraktad, ingenting annat än förställning, anlagd på att dölja en omåttlig fåfinga.n NI är: sträng i ert omdöme. :Endera misstager ni er, eller vill ni icke göra honom rättviså.n Hvilketdera, må ers höghet bedöma af det enda lilla förbållandet, till exempel, att han, för blygsam, bevars! att mottaga adelskapet, hvilket kunglig majestät nådigst velat tilldela honom, icke räknar för rof att lyfta sina ögon till en ädel fröken, af-urgammalt namn. Jaså, ni följer honom så på spåren! Kanhända är det svartsjukan som regerar er, när allt kommer omkring 2. Och hertigen. skrattade hjertligt. Johan sköt en. blick full af vrede, i det han sade: Svartsjuka, om ers höghet så behagar, då dennavädlasfröken är min egen systerby Er syster! utropade Kristian Albert och sprang upp från stolen med blossande kinder. Det är djerft, på min öral Gyllenstjerha skrattade nu i sin ordning, fast hemligen, ty han hade träffat sitt mål, och återtog: Är ieke det ett talande bevis på Dalbergs anspråkslöshet? , Den förmätne! Er syster?, En Gyllenstjerna, hvars ätt blomstrat un