Aftonbladet – 10 december 1858, sida 3

krig och fiender; men-hvem. är den fiende, som) nu skallsha stryk? Det torde, endäst denne samme Dalberg kunna upplysa er om, ty har konungen, min höge svåger, för någon yppat sig i det fallet, är jag öfvertygad att ihgen annan kan skryta med äran af hans förtroende. Dalberg och åter Dalberg h-Är det väl. en; sådan uppkomliag, som: bör ega konungens hela öra? Men af hvilken-anledning har ers höghetskälvatti tro detta ? , Jag mötte honom igår afton, då han utkom från konungens, min höge svågers, rum, dit jag några timmar förut sett honom juträda; öeh då jag föreslog honom en målskjutning, när ni hunnit tillfriskna, naturligtvis, svarade han, att konungen dessförinnan torde bjuda oss på en större målskjutning... Ni förstår ?... Ållt;min hertig I sade. Gyllenstierna och kastade. sig tillbaka på sin hufvudgärd: sDenHe eländige lycksökare har verkligen vunnit ett insteg i konungens förtroende, som borde tillhöra mera berättigade personer. Han har förstått innästla sig, för att, frossande på sin lycka, bära hufvudet lika högt som vi, ädlingar af Sverges gamla slägter. T Nu, min baron, gör ni öfverstlöjtnant Dalberg rorätt; sade Kristian Albert, som, oaktadt sitt stora undseende för Gyllenstjerna, ej kunde höra honom nedsätta-egenskaper, dem han beundrfadeg utan att upphäfva sig till deras försvar. — Sällan torde större abspråkslöshet vara förenad med så stora förtjenster, Man skulle kunna säga, att han ställer personlighet i skuggan för att låta hela ljuset, ärans och berömmets ljus, odeladt falla på sina handlingar. Jag erkänner, att jag förstsedan jag lärt känna honom till sin person inser hans hela. värde.n Gyllenstjernas afand var af. det slaget, som.