Aftonbladet – 10 december 1858, sida 3

öfverjogdisk glans, och nedsjunkande för Marias fötter, omfamnade hon hennes knän, under det hon sade: Hur ofta har jag icke känt saknaden af att icke ega en syster att älska och sluta mitt väsende till; hut ofta, har jag icke vågat knota mot försynen, som vägrat mig den lyckan; men hur långt var jag ej då från att ana allt hvad jag med min bönhörelse skulle kunna vinna, och till hvilken oändlig tacksamhet den skulle kunna förbinda mig!s Maria upplyftade Ingeborg, omfamnade henne och förde henne till en soffa. Din upprörda sinnesstämning kräfver hvila. Lugna dig innan timman är inne då du skall uppvakta hos drottningen,, bad: Maria. Ja, jag vill lugna mig! sade Ingeborg, drog Maria ner till sin sida, lutade sitt hufvud mot hennes axel. och började gråtå. Mei under det tårarne flöto, slöt sig ögat, och en stilla slummer följde. på det öfyerretåde tillstånd, hvari hon befunnit sig, liksom nattens lugn ofta följer på dagens stormar: Det var rörande att se dessa begge unga flickor så förtroligt böjda mot hvarandra, under det de. begge kunde; räkna hvaråhdras som hörnstenarne för sin lycka, och Maria, ehuru yngre och sjelf med ett hjerta som var ingenting mindre än lugnt, stödja och vaka öf ver den slumrande vännen, rädd att genom en rörelse störa dess lugn. Det var en bild af denna himmelska styrka, som glömmer sitt eget lidande för att på sin blödande skuldra taga sin brodersbörda. Vid uppvaknandet fästade Ingeborg ögonen med en obeskriflig ömhet. på Maria, men sade intet ord. Sömnen hade skänkt henne styrka till mera besinning, och den bjöd henne att icke åter upptaga. det nedlagda ämnet, Deremot tryckte hon Marias hand och sade: . Tack för du det vaktat min sömn! Man sof