Aftonbladet – 10 december 1858, sida 3

AR SDalbergo, upprepade Maria med en rörelse, som icke kunnat undfalla Ingeborg, hade hon icke varit helt och hållet försänkt i sina egna känslor. Öfyerstelöjtnant Dalberg älskar dig? Ålskar mig?, stammade Ingeborg och rodnade. O Gud! Skulle väl en känsla, så varm, så djup som min vara utan motsvarighet? ... Han skulle då förakta mig Han har då icke sagt det? frågade Maria med sväfvande röst. Nej! Hur skulle han vågat det? Haricke jag sjelf, just af fruktan att förråda mitt hjerta, undvikit honom mer än hvarje annan, och visat honom en köld, ack, mer beräknad än den likgiltiga höflighet jag visar alla andra! Men ser ej kärleken djupare än till ytan, genomtränger ej dess blick själen, hjertat? ... Kan en kärlek utan genkärlek finnas? Tror du det, Maria? Ingeborg var så nästan öfvermenskligt skön under hänförelsen af de olikartade känslor, som stredo om herraväldet i hennes själ, att Maria, ehuru kämpande med sig sjelf, måste bekänna: q Jag vet icke, dock tror jag ej att någon skulle kunna motstå ditt hjerta och din skönhet. å Liksom fattad af en förtrollande hänryckning, strålade Ingeborgs ansigte. upp af en