Aftonbladet – 10 december 1858, sida 2

Emellertid var det tydligt att han befann sig i ett. starkt febertillstånd. Under det Ingeborg .stod orörlig och betraktade hans lidande belägenhet, visade sig en synbar förändring föregå; det var som om en stilla frid kommit öfver honom och förvandlat all bans oro i lugn. Sedan detta varat några minuter, gick med ett svagt ljud öfver hans läppar orden: Fröken Marian. Det är drömmen om henne som smeker hans sinnen till ro,, tänkte Ingeborg och vå-! gade knappast andas för att icke störa den lätta, ljufva slummer, hvari hans sömn nu; tycktes förvandlad. Stilla som en bild stod Hon der, med ögat hyilande på hans anletsdrag, för att i deras uttryck läsa hvad hans själ hemtade från denna outgrundliga verld, hvars flyktiga bilder endast det slutna ögat mäktar skåda, då han åter med ömsom längre, ömsom kortare mellanstånd lät henne höra: Min panna bränner... Er hand!... Frukta icke! Er hand! ... Jag älskar... vill upphöja er... Min... min... min! Här blefvo orden otydliga och sluddrande, och allt hvad Ingeborg af det öfriga ku de urskilja var endast: Hertigen ... Kärlek ... Jag vill, skall,. id dessa sista ord kastade han ena armen öfver sitt hufvud och träffade Ingeborgs hand, som hon höll på hans örongott. Vid beröringen. dermed spratt han till och fattade den med en styrka, som ovilkorligen aftvingade Ingeborg et högt rop af smärta. Nu vaknade hän, såg sig om och fästade sina ögon å henne, liksom ville han tfvertyga sig om hvem hon verkligen var, tills blicken på en gång blef kall och hotande och han stötte bort hennes hand och vände sig från henne, mumlande några ord, som läto snarlikt en svordom, mellan tänderna; derpå blef han liggande tyst, utan att tilltala henne eller ge emellanåt blandades med ett snarkande : I