Aftonbladet – 10 december 1858, sida 2

ingen annan än han — hvilken varit den förste som saknat Maria och genast skyndat tillbaka att upptäcka orsaken hvarföre hon blifvit skild från tåget, samt varseblifvande spåret i den mjuka gräsmarken, der kaleschen vikit från vägen, följt detta tills han hunnit det ställe der han åter fann heane. Hvad har händt er, fröken Drakenhjelm?, frågade Dalberg, och tillade; då ban fann henne välbehållen och glad öfver hans ankomst: Och ni, baron Gyllenstjerna, hvilka afvägar tillåter ni er? Hur har ni kommit hit i detta vilda snår? Jag hoppas ni icke är sänd att affordra mig någon räkenskap, sade Gyllenstjerna och nedkammade sitt svarta, borstlika här, för att dölja såret vid tinningen. En olycka har träffat er, märker jag; men hur den fört er hit, kan jag svårligen förstå. Dock blir det er ensak att förklara er så, att aan förlåter den stora oro, hvari ni försatt hela sällskapet. S För att lugna den, kan ni skynda er tillaka i förväg med dar underrättelsen, attingentung farligt händt och att jag endast gjort en omväg för att uppfylla fröken Marias önkan att på närmare båll betrakta Riddarfalst. Behagar ni stiga i, min fröken?, tillade Gyllenstjerna, i det hän vände sig mot Maria och bjöd henne handen. hvilken dock synbart skälfde. I himlens namn, min baron, ni darrar på banden; ni förmår icke föra tömmarne. Låt mig få intaga er platso, sade Dalberg. Bah, min öfverstlöjtnant! Jag skulle lema tömmarne, från mig, liksom jag skulle tilltro er eller någon annan att föra dem på en sådan väg som denna. Hur öfverdrifna tankar ni än må ega om er egen skicklighet, skall fröken Drakenhjelm vara säkrare med mig till körsven än med er — Och) med