Aftonbladet – 10 december 1858, sida 2

Din inbillning:. , stammade Maria under en plågsam förvirring. : Men Ingeborg afbröt: Jag vet hvad du vill säga; men, tro mig, jag står icke under hänförelsen af en tom inbillning! Jag har blickat till botten af hans bjerta, och hvad jag der upptäckt vill jag för dig bekänna: En gång lyckliggjord genom kärleken, skall Johan bli en annan menniska; hans hårda, sträfva väsende skall upplösa sig i mildhet och ömhet. Då han icke mer eger någon att afundas, emedan han sjelf känner sig den sällaste, skall han med vänliga ögon se på Gud och menniskor. Lik isen, som, uppsmältande för solen, blir en välsignelserik flod inom grönskande stränder, skall han inom huslighetens verld bli ett väsende af välvillig, kärleksfull verksamhet. O, Maria, kunde du blott älska honom l Med dessa ord slog hon sina armar kring hennes lif-och tryckte henne till sitt hjerta, men efter ett ögonblick tog hon ett steg tillbaka och sade, bleknande: Du Vänder ditt ansigte frän mig; du har då uttalat min dom? Ack, jag. har intet att boppas : Ingeborgs uppdrifna sinnestillstånd påminde Maria om ett liknande tillfälle i Göteborg, och hon började verkligen betrakta sin vän som martyr för ett svärmiskt lynnes öfverdrifna retlighet, eller ett sjukt hjertas tysta lidanden. Hon beklagade henne djupt på samma gång hon ryste för de planer hon trodde alstrade af en tom inbillning, och hvilkas syfte hon ännu ej kundefatta, och sade, under det hon försökte att le: Jag uttala din dom? Ah, skulle du glömma hur ringa jag är mot dig, hur ditt öde och dina förhoppningar stå vida högre än mina? Nej, endäst vänskapen kan närma min bana till dig. Vänskapen ! upprepade Ingeborg. Jay