Aftonbladet – 10 december 1858, sida 2

BLANDADE ÄMNEN. Återigen den stora hafsormen. En sjökapten skrifver till oss; följande rätt intressanta berättelse, grundad på hans egen förvillade iakttagelse och upptecknad genast fter bändelsens inträffande i Norra Atlantiska )ceanen den 27 sistlidne Augusti: Vi befunno oss, ombord å skeppet A...... vid 45? 0 nordlig latitud och 31? 20-vestlig longitud. Vid niddagstiden märkte vi rätt för om skeppets kursinie ett föremål på hafsytan, liknande en slingrande, afsorm af ofantlig längd och storlek. Vid första nblicken häraf betogos, jag. måste tillstå det, både ag och besättningen af stor häpenhet, och jag lät keppet falla af några streck från sin kurs för att cke segla rätt på vidundret, som för allas våra ögon ydligen syntes vara en lefvande varelse af minst 200 amnars längd, framslingrande i bugtformiga röreler, till utseendet försedd med blänkande, skiftande jäll. Vinden var laber och sjön temligen stilla med n obetydlig dyning; skeppet hade alla segeltillsatta mder en fart af 3 till 4 minuter i timman. Vid let allra första påseendet syntes föremålet mest ikna en mängd toma tjärtunnor, fästade tillsammans i rak linie samt höjande och sänkande sig på häfsytan; men då .vi närmade oss mera, förmärkte vi tydligt lif och rörelse hos kroppen samt att densamma skred framåt. Vår fruktan förbyttes emelertid snart i nyfikenhet, och efter att hafva noga förvissat oss att det icke var något ref eller fast föremål vi sågo, utan bestämdt något lefvande, lät jag åter styra rätt emot detsamnia;-under i det jag ständigt med vaksamt öga följde alla dess rörelser. Ju närmare vi kommo målet, desto säkrare syntes oss allesammans att vi icke voro besvikna i vår för modan att det verkligen var en slingrande sjöorm, och ännu på 50 famnars afstånd derifrån skulle vi alla ombord ansett oss kunna försäkra att så förhöll g. Till ytterligare förvåning för oss tycktes vårt närntande icke det .ringaste störa vidundret, som lungt fortsatte sin jemna framåtskridande rörelse. Då vi nu icke längre kunde undvika-ett sammanträffande med den ofantliga slingrande besten, så; sanningen att säga, ångrade jag rätt uppriktigt min djerfhet och nyfikenhet, och både rädsla och oro intogo. oss allesamman. Under. det vi voro som värst skrämda och några ögonblick innan sammanstötningen måste ske, dervid vi tvifvelsutan skulle råka i en alltför olika strid, upptäckte vi som först, att hela denna konstigt slingrande volym ej var annat än ett sillstimm, hvilket på så kuriöst vis färdades sin väg fram på hafsytan. Vid seglingen öfver detsamma höll den packade fiskmassan sig så fullkomligt tätt tillsammans, att den helt: och hållet liknade en fast kropp, uti en enda lång och rak sträcka, lemnande knappast tillräckligt rum för de särskilta imdividernas framskridande, hvilket endast skedde förmedelst .dykande och hoppande rörelser under och öfyer ytan, så jemt och regelmässigt som om rörelsernå blifvit frambragta med ett maskineri. Det förunderligaste var: dock fiskarnes jemna, bestämda och afmätta gång uti en cylinder af omkring 6 fots diameter, till det otroligaste liknande en simmande orm både till. rörelser och skaphad, ända tilldess ögat kunde upptäcka, att hvarje inbilladt fjäll. på ormen bestod af en sprittande fisk. En del af besättningen försökte genast att nedkasta toma pytsar för att håfva upp fisken, men de kommo för sent för att lyckas i sitt företag, ty under det skeppet skred sakteligen fram öfver hela fiskbandet, ändrade detta ej sitt sammanhang; utan nedtrycktes blott af skeppsskrofvet. Sålunda hängde det denna gång ihop med det så mycket omtalta hafsvidundret, som, om ej noggran: nare undersökning skett, skulle för alltid spökat i våra hjernor och gifvit upphof till en måhända besynnerligare, men icke sannfärdigare berättelse än denna, om den stora hafsormen. 0.24. CO