Aftonbladet – 10 december 1858, sida 2

något ånnat tecken att han var vaken, än att emellanåt knäppa med fingrarne, liksom för att roa sig åt det ljud han dermed frambringade. Långt ifrån att såras af denna köld, tillskref Ingeborg den en orsak, som smickrade hennes egna förhoppningar, enär hon icke mer kunde tvifta att Maria Drakenhjelm innehade det rum i Johans hjerta, som utstötte henne sjelf från den ömhet hvaråt hon nyss förut så tacksamt glädt sig, eller rättare underordnade den kärlekens allt beherrskande makt. Svärmande i en ljuf förbländning öfver dessa förvandlingar i menniskohjertat, som aldrig af någon ögonblicklig verkan uppstått, lemnade Ingeborg hans sjuksäng och sökte första tillfälle att ensam få träffa Maria och berätta henne hvad hon hos brodern varit vittne till. Han har talat i. en orolig feberdröm, och kanhända torde äfven du fattat oriktigt... måhända bedragit dig ..., stammade Maria då Ingeborg slutat sin berättelse. Nej, det var som hade friden kommit med denna dröm! Öch det är, ået måste vara sina innersta, tankar menniskan förråder under detta medvetslösa tillstånd, då hvarken beräkning eller förställning kan verka på hennes känslor och :tankar. Kanske äro de i drömmen oftare motsatta dem vi i verkligheten erfara; och kanske skulle få, som vakna, vilja godkänna hvad de i sömnen talat,, anmärkte Maria. Maria,, sade Ingeborg och såg henne djupt Högt, har du. aldrig anat att Johan älskar ig? Vid denna oförtäckta fråga vände Maria sig bort för att dölja det intryck, hon erfor, och hvilket, i sanning, icke skulle hafva smickrat en systers känsla. Du. svärar. icke, återtog Ingeborg, sedan hon förgäfves väntat att Maria skulle bryta