Aftonbladet – 10 december 1858, sida 1

jag skulle hafva gjort mot hvilken som helst, som varit i behof deraf. Jaså, sade Gyllenstjerna med ett uttryck af vekhet, som aldrig förr visat sig på detta hårda ansigte, . Ni skulle också gjort det åt er fiende? Om jag egde någon, hvarföre icke ? Jag är verkligen sårad; jag känner det nu. Min panna bränner, lägg er hand på den. Vid denna bön ryste Måria. Hon löste slöjan af sin hatt och tog ett steg mot bäcken, då Gyllenstjerna, som förstod hennes afsigt, hejdade henne med dessa ord: Nej, er hand, endast vidrörandet af er hand kan svalka, och nedsjönk på en sten, sträckande armen. emot henne. Maria stannade liksom förstenad. De känslor, som tycktes hafva fått makt n.ed Gyllenstjerna, förskräckte henne ännu mera än sjelfva olyckshändelsen, och tahken på sin ensamhet och de pligter sjelfva menskligheten ålade henne, kommo henne att darra. Skulle hon lemna honom åt sig sjelf och gå att kalla på hjelp? Hvar skulle hon träffa någon mensklig varelse? Hur skulle hon ens hitta ut till vägen från detta ställe, dit ingen banad stig ledde? Men borde hon stanna och afbida utgången af den yrsel, som tycktes bemäktiga sig hans sinnen? ... Dessa och andra lika tröstlösa frågor tvingade sig fram för hennes tankar och ökade hennes oro med hennes tvekan, tills hon såg Gyllenstjernas ögon sjunka samman och hufvudet sakta nedfalla mot hans bröst. Det syntes som de sista krafterna skulle öfvergifva honom. Denna isyn besegrade hennes tvekan, och hon skyndade att doppa sin slöja i vattnet och med den friska kylan svalka hans panna. Knappast hade hon i denna afsigt och trygg af hans skenbara vanmakt nalkats honom, innan han uppreste sitt hufvud, slog sina armar kring hennes lif och utropade: Ni har då icke. hjerta att se mig döl Med en oberäknad snabbhet vred Maria sig lös, trädde några steg tillbaka och sade med stolthet och värdighet: pÄr det med en förorv