Aftonbladet – 10 december 1858, sida 1

ena haifvan förband detsår han fått helt nära tinningen samt med den andra hans hand, hvarefter hon bäddande friska löf och mjuk mossa under begge. Under dessa omsorger slog han upp sina ögon och fätade dem på Maria, under det den lifsstarka elden åter började flamma deras svarta djup. Denna blick kom Maria att rysa. Är det ni, fröken Maria? framstammade han. Hvar är jag? Hvad bar händt? Och hvad dj— är detta? sade han vid det han varseblet ombindningen på sin band. Ni är sårad, ni blöder... Låt varab sade Maria, då hon såg att han ville bortslita den omlindade näsduken. Är jag sårad? Blöder jag? Ni gäckasl Och med dessa ord sprang han upp; men när han märkte vattnet stänka kring sina fötter och såg hästarne samt den kullstjelpta vagnen, återtog han: Jag börjar minnas!... Det gick då så förbannadt på tok!... Men ni, fröken, ni är väl oskadd ?, : Fullkomligt Himlen vare lofvad! Och nu... De satans hästarne, ha de icke lagt sig som om de vore tröttkörda!: Upp, upp, att vår otu: icke må bli bekant Och Gyllenstjerna klef upp på stranden, men uppkommen vacklade han och skulle kanske fallit, om han icke funnit ryggstöd emot ett träd. Ni behöfver något återhemta er, sade Maria. Ja, ja, jag vill återhemta mig under hemvägen vid er sidal Gyllenstjerna strök sig mot handen öfver pannan, då han märkte förbindningen vid tinningen. : . Låt den vara! Ni har verkligen skadat er illa; värre än ni kanske känner det., Och det är ni, som slösat dessa omsorger på mig?2 sade Gyllenstjerna med en ton så mild som han förmådde frambringa: Jag har ingenting annat gjort med cr, än