Aftonbladet – 10 december 1858, sida 1

Ni tror då icke att jag sjelf förstår bedöma dessa dessa svårigheter?... Vi se snart klippan; blott ännu några steg, och er önskan är uppfyld, ni skall ha det märkvärdiga stället midt för edra ögon. Den obanade vägen blef emellertid allt svårare och svårare, och det fordrades i sanning icke ringa skicklighet vid tömmarne att hålla vagnen uppe mellan alla de stötestenar, som hotade med kullstjelpning. Slutligen upphann Gyllenstjerna en liten träbro öfver bäcken, strax bredvid dess källa, och stannade der för att låta Maria betraktä stället, hvilket från denna punkt visade sig i hela sin vilda karakter. Under detta uppehåll sprang ett rådjur upp mellan buskarne, hvilket förmodligen under jagtens buller tagit sin tillflykt till detta tysta ställe. Hästarne, härvid skrämda, gjorde en sats åt sidan, :som bringade kaleschen utöfver brokanten. Vid denna hastiga kullstjelpning slungades Maria, åt hvars frånsida den lyckligtvis skedde, på den andra strandens mjuka mossbädd, under det att Gyllenstjerna, som med all sin styrka fattat tömmarne, deremot störtade med vagnen och hästarne ned i bäckens stenbundna bädd. Maria, som, oaktadt den hotande faran, icke förlorade sin besinning och helt oskadd reste sig upp, såg icke förr vådan af Gyllenstjernas belägenhet, der han låg till hälften i vattnet, till hälften uppkastad mot stranden, med tömmarne hårdt surrade om sin hand och, sjelf orörlig, följande hvarje rörelse de otåliga hästarne gjorde, för att mellan de våta, balkiga stenarne finna ett fotfäste för att resa sig upp, innan hon skyndade att gifva honom det bistånd tillfället kräfde. Då hon nalkades, fann hon honom medvetslös, med högra tinningen blodig och venstra handen söndersargad af de djupt inskärande tömmarne, Lyckligtvis hade dock äfven han i fallet blifvit skild från vagnen, hvadan Maria, för att göra honom oberoende af dess öde, lossade tömmarne ur hans hand, hvarpåhon upplyftade hans hufvud, aftvättade det Hytande blodet, sönderref sin näsduk och med den