Aftonbladet – 10 december 1858, sida 1

sträcka min hand efter en och hvar af dessa vackra håfvor, måste jag underkasta mig en allmän. försakelse, och då min tacksamhet här ej känner några företräden, kan jag endast offra den odelad för så mycken ynnestl Med dessa ord tömde han pokalen. På en gång syntes det som en skara brokiga foglar sväfvat öfver bordet och nedslagit öfver Dalberg, och hans axlar, lockar och öst betäcktes af bandrosor. Nej, min öfverstlöjtnant! sade nu Kristian Albert skrattande, en sådan rikedom har aldrig varit priset tilldömd, och jag vädjar till hans måjestät, konungen sjelf, att den ej nu ingått i hans tankar. Jag erkänner, sade konungen, ,att damernas gifmildhet stundom går längre än våra förhoppningar. Ni borde alltså bereda er på vår protest återtog hertigen. Ers höghet har att bestämma öfver min lycka, om jag än känner mig lika oförtjent af dess förlust som nyss vid oss möten, sade Dalberg under det han hopsamlade bandrosorna och lade dem på den sllfvertalrik, som stod framför honom. Om vi ej kunna medgifva er företrädet af en gunst, som, fördelad på tio, skulle utgjort deras förtjusning, vilja vi ännu en gång kasta er lyckas lott i den gudinnas vågshål, till hvars lagar vi i dag anförtrott oss, såvida, nemligen damerna icke uttömt sitt ädelmod med sin frikostighet, och genom en vägrad santion skulle hindra oss visa vår välvilja lika stor som vår rättvisa Och med dessa sista ord vände sig Kristian Albert till damerna. Desta gåfvo med en böjning på hufvudet sitt bifall tillkänna. 5 . Nåväl, min öfverstlöjtnant, ni står således åter under er nornas väldel återtog unga hertigen. Var god och bind för edra ögon, ty ni vet att det är menniskans blindhetsom ger ödet sin makt. Dalberg tog upp sin näsduk och knöt för sina ögon.