Aftonbladet – 9 december 1858, sida 3

— — — — —-— ——-17V— ——e—-—O(0-—— AL S på nytt föll maktlöst till jorden. Det hade nemligen i fallet knäckt ena bogen. Medan hinden så, med den lidande blicken sökande sin halfkrossade unge, gjorde några ansträngda försök att släpa sig honom närmare, drog Gyllenstjerna sin jagtknif och sänkte den i hennes strupe. Ett rop af fasa höjdes af förenade röster från balkongen, och då Gyllenstjerna kastade sina blickar dit, såg han hvarje ansigte bortvändt, eller doldt af en näsduk. Intrycket af hans mandat var så vidrigt, att Ingeborg var nära att falla i vanmakt, och Kristian Albert, som stod uppträdet nära, vände sig bort och befallde två af jagtbetjeningen att ögonblick. ligen gifva de lidande djuren dödsskotten. Såsom ännu i våra dagar brukligt är, att vissa högtidliga handlingar liksom heliggöras af en god måltid, var det ock fordom, hvarföre det förut omtalade prisets öfverlemnande skulle ega rum vid den kollation, som gafs efter jagtens slut, innan sällskapet återvände till det hertigliga residenset. .Dalbergs skott hade onekligen varit det vackraste, och honom blef pokalen tilldömd; men som vi veta, var han olyckligtvis den, som ödet dömt förlustig en vacker hand till dess öfverräckande. Oaktadt Kristian Albert ej utan all afuhd såg sig öfverträffad och tillfället förloradt att erhålla en ynnest, den hans nyvakna känsta ännu var för blyg att fordra, tillbakahölls han dels af sin aktning för pristagaren, dels af sitt eget goda omdöme, från att visa sin förtrytelse. I stället sade han med sin vanliga glädtighet, i det han inemot måltidens slut fyllde och öfverräckte Dalberg prispokalen: Jag beklagar, min öfverstlöjtnant, att inga skönare händer kunna förmedla öfverbringandet af detta pris, eller dermed förena en pant, som skulle-upphöja dess värde, men ödets fällda dom kan icke ändras. (Forts.