Aftonbladet – 9 december 1858, sida 1

Jag vet icke hvad konungen har att befalla, endast att han icke vill vänta. Och Dalberg ville gå. Jaså ni vet icke! Jag skall då underrätta er om att han vill fortsätta det samtal om kriget han i går afton förde med er och se de ritningar, hvarom ni då nämde. Och Gyllenstjerna fixerade vid dessa ord Dalherg med en blick, som hade han velat tränga till djupet af hans inre, för att upptäcka om ban träffat sanningen. Om ni är så väl underrättad, tyckas alla frågor öfverflödiga — och då kan det svårligen vara er obekant att ni här för mig uppehåller en tid, på hvilken konungen har anspråk, sade Dalberg och lyftade handen till hatten, hvarvid den kungliga presenten fö!l Gyllenstjerna i ögat. Jag måste dock gratulera er, herr öfverstlöjtnant, innan jag säger er farväl! Jag märker ni är trolofvad. Det är ett misstag. Ni bär ring. Om jag ej bedrar mig, har jag förut och senast i går sett densamma på konungens finger?n ; Allt det eger sin riktighet. Det är således en underpant på konungslig nåd. Man kan ej sluta ett lyckligare förbund!, Och med ctt leende, hvilket blef eit grin, hvari ondskan hade svårt att gömma sig, lemnade Gyllenstjerna Dalberg. t Förbittrad öfver de upptäckter han gjort, vände han sina steg ned emot slottsträdgården, för att ostörd få andas ut sin harm, då han under en af de lummiga gångarne mötte unga hertigen, som tankfull och suckande spatserade med armarne sammanknäppta öfver bröstet och blicken stirrande på sanden framför sin fot. Vid Gyllenstjernas åsyn spratt han till och stannade samt frågade med häftighet: Hur mår er syster efter gårdagens opasslighet? Jag vet det icken, sade Gyllenstjerna, men skulle något fattas henne, hoppas jag det skall försvinna, då hon får veta att ers höghet behagat hedra henne med sitt deltagande för hennes återställande.